Vi såg gruvarbetarna komma upp från schakten och stiga ut i dagsljuset och många av dem grät. I en gruvgång långt därnere kanske deras kamrat ännu var vid liv och de hade kämpat länge för att rädda honom – men det var förgäves. Jag och fotografen som var med mig hade tänkt att själva ta hissen ner i underjorden men först kände fotografen ångesten komma och sedan jag: Vi blev kallsvettiga när vi föreställde oss att sänkas ner en halv kilometer i mörkret. Vi valde att stanna kvar ovan jord.
Det är femton år sedan nu, hösten 1999. En arbetare hade blivit fast i en gruvort efter ett ras i Garpenberg. Mannen återfanns aldrig. Det räcker fortfarande för mig att blunda och föreställa mig en människa fast i mörkret i underjorden för att känna panikångesten komma krypande. Det är ingen slump att gruvarbetare ner genom århundraden och årtusenden ofta vävt samman massor av föreställningar om magiska krafter förknippade med gruvarbetet.
Det är heller ingen överdrift att påstå att vår industriella civilisation har hämtats upp från underjorden. Datorn jag skriver på, mobilen som ligger bredvid mig, lampan som lyser i rummet – praktiskt taget allt omkring mig har på ett eller annat sätt ett underjordiskt ursprung. Det är Kinas gruvarbetare som går i första ledet för att lyfta denna väldiga nation upp på världsarenan och de dör i tusental när osäkra gruvor rasar. Så var det också i Sverige förr. Jakten på mineraler har i alla tider drivit kolonialism, imperialism och ekonomisk utsugning: förtryck har ofta en smak av metall. Idag pågår något som kanske blir en allra sista scanning av jordens yta före apokalypsen, när jakten på skifferolja intensifieras i västvärlden.
Ibland kan jag tänka att det vi kallar industrialism är ett slags magiska krafter – ett Rehnguld – som släppts lösa ur de djupa dunklen. Jag har stått vid en gammal nedlagd silvergruva i Bergslagen, där det industriella Sverige en gång föddes, tillsammans med folk som haft slagrutor i händerna och med hjälp av dem ansett sig kunna ta kontakt med döda gruvarbetare. Jodå, jag skrattade för mig själv. Men jag såg också intensivt på de där slagrutorna av rönn. Jag kände tiden under mig. Bergskedjan som utgör detta Bergslagen är två miljarder år gammal. Och inte bara det: Detta urberg har flutit runt på planetens yta och har befunnit sig vid Sydpolen och ekvatorn där varma havsvågor efterlämnat fossiler. Bara tanken på gruvor och gruvbrytning gör mig stilla av förundran och obehag.
I söndags klev jag upp på en parksoffa på Norra Bantorget i Stockholm för att som en av många talare protestera mot gruvboomen som nu pågår i Sverige. Fältbiologerna, Urbergsgruppen, samerna och flera andra hade sammankallat till demonstration. Det internationella riskkapitalet älskar Sverige och den fina minerallag som infördes på nittiotalet. Miljökraven är låga, staten ställer upp med gratis information om var fyndigheter kan tänkas finnas och tillstånd ges ofta för prospekteringar även i naturreservat. Någon större debatt om detta blir det sällan eftersom fackliga intressen ofta sammanfaller med gruvbolagens intressen.
Under striden om Ojnareskogen hamnade IF Metall på samma sida som Nordkalk. Fantastiskt nog pågick just denna söndag IF Metalls kongress på Södra Latin bara hundra meter bort. Jag tog en vacker bild på Sametingets Stefan Mikaelsson när han talade – snett under LO:s logga.
Kanske var det femhundra demonstranter på Norra Bantorget. Samiska folkdräkter sida vid sida med unga aktivister i jeans och t-tröja. Storstaden Stockholm har nästan bokstavligen hämtats upp ur världens gruvor – men det vill ingen riktigt veta av. Förra året lyckades dock bossen för ett brittiskt storbolag reta upp miljoner människor i världen. På en gruvkonferens i Stockholm ville han visa hur perfekt ett område i Jokkmokk är för gruvbrytning. Vad säger lokalbefolkningen, frågade han retoriskt. Jag ska visa en bild säger han sedan segervisst och visar ett ödsligt fjällområde i Jokkmokk för de församlade riskkapitalisterna: Where are the local people? Här bor ingen! Han tyckte att han gjorde sin poäng klar. Men sedan dess har lokalbefolkningar och ursprungsbefolkningar världen över talat om att de finns.
Nej, vi kan naturligtvis inte avstå från all gruvbrytning. Det är inte det. Det är den totala kortsiktigheten som förskräcker när gruvboomen sveper över världen och alla andra hänsyn skjuts åt sidan. När en gruva öppnas är det ett oåterkalleligt ingrepp i ekosystemen. Det är som en skada på Tiden själv. I science-fictionfilmer skildras ofta utomjordingar som anländer till planeten för att utrota varenda jävel och sedan tömma planeten på mineraler och alla slags resurser. Men det är inga utomjordningar som bedriver dagens hänsynslösa jakt på mineraler, det är jordiska gruvbolag och riskkapitalister. Ansvarig för frågorna om minerallagen och gruvboomen är näringsministern Annie Lööf och hon kommer från småländska Maramö.