Citatet är belysande för en process som pågått sedan vi gick med i EU för drygt två decennier sedan. Det handlar om förflyttningen av politisk makt från de demokratiska församlingarna till jurister och domstolar. I Sverige finns i motsats till många andra länder ingen stark föreställning om att lagen har ett universellt värde, en inneboende sanning som inte är förhandlingsbar. I de länder där lagen däremot har tillskrivits ett sådant universellt värde, har jurister mycket makt. Sverige är på väg att också bli ett sådant land. Ett land där revolutioner består i att jurister förklarar vad som är politiskt möjligt.

Det har att göra med krocken mellan två olika sätt att organisera demokrati. I Sverige har vi en modell där all offentlig makt utgår från folket. Det är folket, via riksdagen, som ska stifta de lagar som domstolar och jurister sedan ska tillämpa. Lagen får därmed en ställning som något underordnat folkviljan, vilket leder till att makten utövas närmare folket. Risken med det är att folkviljan ibland visat sig vara exempelvis nazistisk, vilket är anledningen till Tyskland har en modell med författningsdomstolar. Sådana domstolar har till uppgift att pröva om nya lagförslag strider mot landets grundlag. Grundlagen ska då innehålla universella värden om den enskilda medborgarens fri- och rättigheter gentemot den stat hen är medborgare i.

Det är förstås lovvärt att skydda den enskilde mot övergrepp från staten. Risken med det är dock att de som är satta att uttolka denna överordnade lag alltid tillhör samhällets övre skikt. De som har kunskap om hur man gör sina fri- och rättigheter gällande gör ofta också det.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

EU är organiserat på det senare sättet. I de länder som hade en sådan modell redan när de löste medlemskapet har övergången inte varit så svår. Det fanns redan en vana av att förhålla sig till konceptet. I Sverige har det däremot lett till att vi faktiskt har en väldigt oklar demokratisk ordning. I teorin utgår fortfarande all offentlig makt från folket. Men i själva verket har det politiska utrymmet successivt minskat. EU stiftar tvingande lagar. Det har inrättats specialdomstolar som Mark- och miljödomstolen eller Migrationsdomstolen som lyft frågor om miljö och migration från regeringen till rättsväsendet.

Som grädde på moset har Högsta domstolen tagit sig större och större utrymme. På eget bevåg har domstolen exempelvis förändrat straffskalan för narkotikabrott och skattebrott.

Allt detta innebär ett krympande utrymme för det offentliga, för politiken. Men det har skett utan att civilsamhället och medborgarna har hängt med.

Något som däremot hängt med är nyhetsrapporteringen, som numera bevakar domstolsutslag ungefär som matchreferat. Det förstärker bilden av att jurister är vårt samhälles nya profeter. Vanliga människor kan inte längre förstå sin politiska verklighet, utan behöver jurister som i morgonsoffor förklarar hur det ligger till.

Sannolikt är inget sätt att förverkliga demokratin mer fördelaktigt än det andra. Men vi bör prata om vilken modell vi ska ha. Ett grumligt mellanläge, där jurister är de revolutionärer som förklarar för folket vilka möjligheter som står till buds, är det absolut sämsta alternativet.