Rakt av en högerextrem konspirationsteori.
Han har varit på väg länge. Själv fick jag en rekommendation av honom att läsa nazisten David Duke när han och jag debatterade bojkott av Israel. Kanske var han ironisk. Helt säkert var han redan då gränslös.
Nu, ett år senare, agerade till sist den liberala tidningen.
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle få se något grövre än detta från en borgerlig debattör. Men jag hade fel. Och nu sker det heller inte i den gråzon som är sociala medier, där vi svävar mellan våra privata och offentliga roller. Nej, det är på reguljär ledarplats.
Ivar Arpi.
Svenska Dagbladet.
Vem kunde ana.
Black lives matter, med sin kompromisslösa metod att vägra leva en dag till under rasistiskt och politiskt sanktionerat förtryck, fungerar som ett förstoringsglas. Polarisering fokuseras. En het stråle sveper genom oss alla. Det brinner i hjärtan, det brinner i huvuden.
Du ser något vackert.
Befrielse, uppror, kanske revolution.
Ivar Arpi ser något annat.
”De kräver vitas underkastelse”
Rubriken på hans ledare i Svenska Dagbladet.
Så full av signaler.
Juxtapositioneringen mellan de och vita.
Underkastelse som det värsta, minst maskulina av allt.
(Männens ideologiska kastration är en fix idé hos Arpi oavsett om han intervjuar sin husgud Jordan B Peterson eller försöker påvisa att utbildningsväsendet infiltrerats av hjärntvättande genusvetare.)
Sedan kommer själva hans artikel.
Det blir värre.
Han inleder med en scen. Vita amerikaner som tvättar svarta amerikaners fötter: ”Noga, mycket noga.” Vita som ber om förlåtelse, som erkänner en historisk skuld som tillåtits ympa sig vidare in i samtiden. Förut slaveriet, nu polisens dödliga brutalitet. Arpi kompletterar: ”I andra klipp hetsas vita demonstranter att kyssa svarta Black lives matter-demonstranters fötter. Poliser går ned på knä. Borgmästare går ned på knä. Alla ska ned på knä.”
Du ser det du vill se.
Genom ett förstoringsglas framträder varje förhoppning, fruktan och fördom tydligare.
Jag tycker att alla själv ska bilda sig en uppfattning om det som ägde rum i North Carolina. Fötterna som tvagas tillhör två predikanter, en ritual i samband med ett bönemöte till minne av George Floyd, med uppenbar referens till den bibliska berättelsen om hur Jesus sköljde smutsen av sina lärjungar – inte som underkastelse, men som en manifestation av samhörighet och kärlek.
Jag vet vad jag ser.
Jag ser mänsklighet, ansvarstagande, solidaritet.
Arpi ser bara oförlåtlig svaghet, ryggradslös kapitulation.
Arpi ser rasism, av den omvända sort som konservativa opinionsbildare i Sverige måste ha en särskilt finkalibrerad radar för att detektera.
Arpi skriver att Black lives matter är rasism.
Ja, han gör faktiskt det.
Ja, Svenska Dagbladet publicerar faktiskt det.
När en svensk polis håller upp ett plakat där det står ”vit tystnad är våld” kan du tolka det som att rörelsen vill kullkasta det privilegium som rasism kan utgöra för den som inte är dess offer, och som kan samexistera med sin egen ignorans. På samma sätt sätt kan du tycka att det är fint att allianser uppstår. Jag ser dig, jag hör dig, jag förstår dig.
Eller så kan du som Arpi dra slutsatsen att rörelsen förväntar sig ”okritiskt stöd” och att alla som inte är beredda att ge det är ”medskyldiga till dödligt våld mot svarta”
Du kan välja att ta in det faktum att rasism mot svarta finns även i Sverige.
Eller så kan du som Arpi förminska varje sådan upplevelse, nollställa den till att vara knappt mer än gnäll från en bortskämd bebis. Han skriver:
”Man direktimporterar amerikanskt tankegods. Som att det är samma sak att ha tagits till USA i slavskepp under 1700-talet, och att som migrant ha fått uppehållstillstånd i Sverige 300 år senare. Som att tvångsarbete på bomullsfält är samma sak som att utan motprestation få ta del av en generös välfärdsstat.”
Du kan känna ”värdighet och respekt” – för att citera polisen i North Carolina – när tusentals och åter tusentals går ner på knä, en manifestation som är allt annat än maktlöshet, det är att vinna tillbaka kontroll, att vilja dela med dig av kontroll.
Eller så kan du som Arpi plötsligt glömma bort att du någonsin hört talas om Colin Kaepernick, NFL-spelaren som redan 2016 började gå ned på knä under nationalsången för att protestera mot det våld som svarta utsätts för.
Du kan lyssna när den svarta diasporan vittnar om slaveriet, om det kollektiva minnet av att behandlas som själlösa djur, fortfarande inte längre bort än några generationer.
Eller så kan du som Arpi använda din plattform i en stor dagstidning till att relativisera denna erfarenhet, till att påpeka att historieskrivningen måste nämna att barbareskpirater skeppade vita slavar till Nordafrika och Mellanöstern.
Vad har det med Black lives matter att göra?
Ingenting, absolut ingenting.
Arpi tror nog verkligen att han förväntas kräla i stoftet, kyssa svarta fötter, stappla fram genom livet på sina bara knän. Att det är vad ”de” förväntar sig av honom.
Förnedring. Medfödd synd. Ärvd skam.
”Ingen diskussion är möjlig, inga samtal mellan jämlikar”, skriver han, in i märgen kränkt av den rasism som han inbillar sig översköljer honom från Black lives matter.
Nej, ingen diskussion är möjlig.
Inte om du illvilligt anklagar den som kämpar mot rasism för att vara rasist.
Inte om du blir så provocerad på ett personligt, existentiellt plan att du tolkar jämlikhet som vitas underkastelse.
