När jag besökte Portland häromåret kände jag något som kan kallas kärlek – till staden med sin utbyggda kollektivtrafik, med sina promenadstråk längs sammanflödet av Willamette och Columbia, med sin ekologiska filosofi, med sina liberala värderingar. Ett miljöparadis i nordöstra USA, ett grönt och humanistiskt reservat.
Trodde jag.
Det stämmer till viss del. Portland beslutade redan 1993 – som första stad i USA – om en plan för att sänka utsläppen av växthusgaser. Sedan dess har staden bromsat utsläppen med 14 procent trots att befolkningen ökat med 30 procent.
Det var lätt att trivas. Bedrägligt lätt. Som alltid när du placeras i ett sammanhang när alla är ungefär som du.
Förra veckan publicerade Vox en granskning av Portlands miljöprofil. Den är inte inkluderande. I själva verket är den så utestängande – gentemot fattiga, gentemot minoriteter – att begreppet ”green divide” nämns. Alltså en grön klyfta mellan människor. Ett grönt liv bara för den som kan betala och som anser sig ha tolkningsföreträde att ställa krav på folkvalda.
Portland är en vit stad, vitast i USA (76 procent av befolkningen år 2010), men det håller på att förändras. Nu har staden börjat ta itu med det faktum att en växande svart minoritet inte har samma gröna privilegier, att de – för att citera Vox – ”andas smutsigare luft, har färre parker, färre trottoarer, mindre energieffektiva hus och risigare kollektivtrafik”.
Miljö kopplas till demokrati, jämlikhet, rättvisa.
Svarta tjänar hälften av vad vita tjänar i Portland. Så hur ska det bli lika grönt för alla? Även för den som inte konsumerar närodlad alfalfa. Även för den som har flera kilometer till närmaste cykelväg. Staden har sedan juni ett dokument för att lyfta de eftersatta områden som jag aldrig ens såg för att jag var upptagen med min hipstersafari bland mikrobryggerier och pampiga skägg (parodierna i komediserien Portlandia går inte till överdrift).
Det är en ambitiös färdplan.
Som vi verkligen borde inspireras av i Sverige.
Retorisk fråga: Hur ofta nämns egentligen miljö och rättvisa i samma mening här hemma? Den bristen upplevs akut när jag strosar genom en nyöppnad ekobutik på Södermalm i Stockholm. 1 600 kvadratmeter med bara gröna produkter. Du kan äta ekologiskt, du kan duscha med kemikalieminimerad kräm, du kan ge ditt barn en rågumminapp.
Men det kräver sin plånbok.
Dagens ETC jämförde priser i höstas. En kasse med vanliga basvaror, en kasse med ekologiska. Den senare blev drygt 30 procent dyrare. För en barnfamilj handlar det om tusenlappar varje månad.
Miljö utan jämlikhet.
Portland är knappast representativ som amerikansk stad, men har ändå mycket kvar av synen på förändringsmöjlighet där perspektivet är individualiserat snarare än kollektivt. Svenska synen? Inte speciellt annorlunda. Sedan är det inte främst individens fel att det gröna reducerats till statusmarkör, en accessoar som ger moraliska pluspoäng och samtidigt signalerar att ens privatekonomi mår alldeles utmärkt. Det är framför allt politiken som smugit av scenen, som valt ojämlikhet – vissa kan köpa ekologiskt, andra kan inte – istället för att besluta om subventioner, exempelvis. Eller bara en sådan pinsam sak som att riksdagen röstade nej till statligt stöd för energieffektivisering av miljonprogrammen.
Det skaver rejält, det här borgerliga miljöprojektet. Klart du ska flyga till Thailand! För du kan alltid shoppa surdegslimpa från antroposofer eller en trädplanta i Tanzania. Sedan är ditt samvete rent och din miljökredibilitet åter grön. Ingen – absolut ingen – som resonerar på det sättet kommer någonsin att kräva av sina politiker att de ska beskatta flygbranschen så att den tvingas börja använda de mindre skadliga drivmedel som redan finns tillgängliga.
Vem är den miljöförstörande svensken?
Kanske ser du Vattenfalls vd och politiker som vill sälja ut bolagets kolkraft. Då behöver du inte skaffa glasögon. Men jag misstänker att den urbana medelklassen som köper sin gröna livsstil har en annan visualisering: landsbygd, oupplyst arbetarklass, falukorv till middag, plastförpackningar som inte återvinns. Men den här gruppen borde se sig själva i spegeln.
Karin Bradley forskar på KTH och har intervjuat människor i välbeställda villaområden och i ekonomiskt svagare förorter. Många av de i miljonprogram känner att de inte lever upp till kraven, att de borde köpa mer ekologiskt och sopsortera mer konsekvent. Men samtidigt bor de i lägenhet, åker kollektivt och konsumerar inte lika mycket. Det är inte de som förstör miljön. Men de lämnas med dåligt samvete när medelklassen blir norm.
”Dagens politiker vill inte gå in och styra för mycket i folks liv, man ska få bestämma själv. Men en sådan hållning är också ett sätt att styra som släpper fria de krafter som gynnar en konsumtionskultur”, säger Karin Bradley.
I vinter hålls avgörande klimatförhandlingar i Paris. Symbolhandlingar är sköna avlatsbrev för privilegierade, och kan dessutom vara genuina försök att göra något positivt i det lilla, men kommer inte att rädda miljö och klimat. Snarare skymmer de sikten för en fantastisk möjlighet. Sverige kan – om politiken tar sitt ansvar – bygga om samhället från grunden, till att bli både mer grönt och mer jämlikt.
Alla ska kunna äta ekologisk mat.
Alla ska kunna köra en miljövänlig bil.
Alla ska ha ett energieffektivt hem.
Alla ska ha nära till återvinning.
Alla ska kunna resa kollektivt.
Alla ska veta att politiken hjälper till med det gemensamma.
Alla ska vara en del av lösningen eftersom vi alla är en del av problemet.
Det är den enda rimliga målsättningen.
