IEA:s vd Fatih Birol kommenterar rapporten från förra veckan med att utvecklingen inom det förnybara är ”häpnadsväckande”, eftersom det ökat med 40 procent de senaste två åren. Enkom i år beräknas världen sammanlagt investera 1,8 tusen miljarder dollar i fossilfri energi. 

Men investeringar i förnybart är bara en sida av myntet. Vi måste samtidigt fråga oss hur det går med den andra sidan, att fasa ut det fossila. Det går sämre än sådär: Andelen fossila bränslen i världens energiproduktion har varit nästintill konstant under de senaste fem decennierna – med en andel på runt 80 procent. Och de har ännu inte tydligt börjat minska, trots en extraordinär ökning av förnybara alternativ.

Så vad kan vi egentligen glädjas åt?

Helt uppenbart är att marknaden inte förmår att klara av omställningen ensam. IEA menar att regleringar riktade mot fossilindustrin utgör nycklar för att lyckas med omställningen.

Supermiljöbloggen citerar Glen Peters, (en av experterna som kvalitetsgranskat rapporten innan publicering) som betonar att regler som tvingar fossila projekt att gå i graven är fullständigt nödvändiga. ”Fossila bränslen minskar inte av sig själva”, skriver Peters.

Det är träffsäkert. Och det är på sätt och vis den så kallade Gröna omställningen i ett nötskal. Vi kan inte slå oss för bröstet och glädjas åt nya, gröna investeringar, utan att titta på helheten.

Den sittande regeringen har sedan den tillträdde inte fått ihop klimatmatematiken. Vallöften om sänkta bensinpriser och att stoppa vindkraftsutbyggnad har visat sig oförenliga med både den svenska klimatlagen och EU:s bindande mål. I förra veckan presenterades en snabbutredning av John Hassler. Det är positivt att den markerar vikten av utsläppsminskningar i närtid. Det är också lätt att hålla med utredaren om att elektrifiering av transportsektorn är viktigare än att fastna i en debatt om reduktionsplikt – som inte är någon långsiktig lösning eftersom den främst bygger på import av bränslen tillverkade från slakteriavfall, vars utbud är mycket begränsat.

Behöver vi egna svenska mål – eller är det bättre att bara luta sig mot EU, frågar sig utredaren Hassler och svarar: ”Det är onödigt med dubbelkommando”.

I Dagens ETC sammanfattar klimatreportern Kristoffer Dittmer hur Sveriges och EU:s mål skiljer sig åt och avslutar analysen:

”EU:s mål är att nå netto noll-utsläpp senast 2050. Nästa år ska EU dessutom komma överens om etappmål till 2040. Var ambitionsnivån läggs är oklart, och EU-målen är sårbara för politiska förändringar utom Sveriges kontroll. Inför EU-valet nästa vår har stora delar av högern riktat in sig på den förda klimatpolitiken som en av sina huvudfiender.”

Självklart behöver alla länder egna nationella mål – gärna betydligt mer ambitiösa än EU:s. Även i Sverige måste vi fasa ut det fossila. Vi behöver ställa om vårt samhälle så att både transporter, energiförbrukning och konsumtion minskar omedelbart. Jord- och skogsbruk måste förändras i grunden så att de lagrar kol. Allt detta är akut och handlar inte bara om klimatet, utan även om alla de andra planetära gränserna. ”Jorden är en patient som mår allt sämre”, sammanfattar Johan Rockström den senaste forskningen om de planetära gränserna.

Hassler har rätt i flera av sina slutsatser, som en upptrappad elektrifiering av trafiken, stöd till kommuner som bygger vindkraft och att öka elproduktionen i närtid. 

Men kommer de goda förslagen att överleva regeringens samarbete med Sverigedemokraterna? Eller plockar de russinet ur kakan och nappar på att slopa utsläppsmålet för transportsektorn, men struntar i resten? Det senare är, utifrån vad vi sett hittills av Tidöpartiernas klimatpolitik, mest troligt. Och otroligt skrämmande.