De senaste åren har vi fått bevittna en verklig utvecklingseufori. Magdalena Andersson (S) vill se byggkranar överallt, Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar (V) tycks ständigt gå omkring i skyddshjälm, näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) säger sig älska gruvor. Och kärnkraften, rekordårens stora tekniska dröm om gränslös energiproduktion, har simsalabim återinträtt i politikens centrum och inte bara på grund av vinterns höga elpriser.
”Kärnkraft är det enda alternativet för att tillföra planerad fossilfri elproduktion i stor skala”, skriver det konservativa blockets fyra partiledare i en debattartikel.
Endast så kan klimatomställningen klaras, menar de. Bara att driva den planerade batterifabriken i Göteborg kan komma att kräva lika mycket el som hela staden Uppsala.
Den gröna industrialiseringen väcker uppenbarligen alla slags monster till liv. Jag fruktar att den eufori som grönt stål och batterifabriker orsakar är på god väg att göra politiken och oss alla blinda för framför allt den miljöförstöring som kommer i dess spår. Varningar för problem som kan vänta når mig mest som små notiser, som exempelvis när Naturvårdsverket ”underrättar regeringen” om H2 Greens ansökan om ett nytt stålverk i Boden. I underrättelsen heter det:
”Naturvårdsverket har bedömt att miljöpåverkan från den ansökta verksamheten kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande slag.”
Utsläpp i luften, stor råvaruförbrukning och enorma mängder energi är det som väntar. Den insikten kommer i form av en liten ”underrättelse” till regeringen.
Själva kärnan i den gröna industrialiseringen tycks, särskilt när den formuleras av näringsliv och ekonomer, i slutändan vara denna: Våra samhällen, hela denna konsumistiska, tillväxtfixerade civilisation, ska fortsätta som förut men med en annan energiproduktion än den fossila. Volvo Cars elbilar behöver alltså en batterifabrik nära Torslanda. Den eufori som uppstiger ur nationen inför den nya anläggningen är till stor del en eufori över att bilismen ska kunna fortsätta att blomstra.
Idag finns det på denna planet någonstans mellan en miljard och en och en halv miljard bilar. Miljontals begagnade och miljömässigt farliga bilar skeppas dessutom från Europa till fattiga länder, liksom för övrigt enorma mängder elskrot. Nästan alla dessa bilar är fossildrivna och ska med tiden helst bytas ut till elbilar. Och det är förstås framför allt i den rika västvärlden som dessa elbilar kommer att hitta sina köpare – samtidigt som så mycket av metallerna till batterierna bryts under vidriga omständigheter på långt fattigare kontinenter.
Frågan om ny grön teknik reduceras till just en fråga om frälsande teknik och det som skyms är den världsekonomi som bygger på exploatering av fattig arbetskraft.
Den som vill ha en riktig kalldusch när det gäller grön industrialisering bör läsa humanekologen Alf Hornborgs nya bok ”Kannibalernas maskerad”. Det är en i grunden djupt förtvivlad bok. Den ligger där i mitt arbetsrum och sänder ut välbehövlig ångest. Hornborg anklagar ekonomkåren för att ännu efter 200 år inte ha fattat att det falskt rättvisa marknadsutbytet också har biofysiska gränser. Och han slår effektivt sönder den syn på teknik som blundar för att ny teknik – från ångmaskinen till batterier – alltid är invävd i en orättfärdig ekonomisk världsordning där lågavlönade människors tid inte är lika mycket värd som människors tid i den rika världen.
Faktum är att jag mår dåligt av att skriva den här artikeln. Frågan är helt enkelt vad vi ska ta oss till.
De visioner om nerväxt som ibland lanseras har inte en chans i världen att entusiasmera människor i gemen som räds arbetslöshet och sjunkande standard – samtidigt som även den gröna industrialiseringen på många sätt bara tycks upprepa den nonchalans inför planetens biofysiska gränser som kännetecknade den gamla industrialiseringen.
Jag blir nästan alltid glad när jag ser solpaneler och vindkraftverk. Det finns ingen väg förbi de förnybara energikällorna. Men det är också helt uppenbart att den nya euforin kring den gröna industrialiseringen knuffar åt sidan alla de frågor som borde vara centrala: Hur planerar vi till exempel städer så att så lite bilism som möjligt behövs? Det är ju snarare kring eldriven kollektivtrafik som de stora visionerna och euforin borde finnas.
Kärnan i utmaningen är egentligen denna: Hur kan vi kombinera fossilfri energi med tanken på en radikal nedväxling av konsumtionsnivåerna, särskilt för de rikaste skikten? Hur kan den sociala jämlikhet skapas som i sig minskar statushets, konsumism och tillväxtfixering?
