"Den kapitalism som gick segrande fram när Berlinmuren äntligen revs, och som skulle få ett mänskligt ansikte, har blivit allt mindre mänsklig och alltmer rå. Det är numera helt i sin ordning att göra livet hårdare för illa drabbade, det är helt i sin ordning att den rike skall stimuleras med morötter medan den utsatte skall tvingas med piskor, det är helt i sin ordning att år efter år skjuta på nödvändiga miljö- och klimatinvesteringar eftersom de inte anses tillräckligt räntabla.

Det är uppenbart helt i sin ordning att reducera kvalitativa värden till en enda valuta: pengar. Och över alltihop vilar kortsiktighetens förbannelse där ekonomisk tillväxt väger tyngre än själva planetens tillstånd. Vilket bland annat lett fram till något så bisarrt som att Sveriges riksdag beslutat att klimatåtgärder inte får påverka tillväxten negativt. Däremot får den ekonomiska tillväxten påverka klimatet negativt.

Finanskapital är överställt naturkapital. Vi bygger våra fonder, våra pensioner, våra socialförsäkringssystem, våra strukturer – ja, till och med våra normer – på ett system som gjort sig beroende av ekonomisk tillväxt. Så till den milda grad att den tvingas fram genom (hushållens) lånade pengar så vi får tillräckligt mycket siffror på konton för att i tillväxtens namn konsumera sönder planeten. Samtidigt som vi minskar frihetsrummet för kommande generationer. Kortsiktighetens förbannelse.

Vi har onekligen stora problem att brottas med. Systemet som med sin inneboende kraft driver mot rovdrift och perverterad ojämlikhet. Till det kommer att det ekologiska utrymmet för varje människa är mindre än vi tidigare trott. Vi lär nämligen bli fler på Jorden än vad forskningen tidigare kommit fram till. Förväntade nio miljarder kommer snarare att bli elva, kanske rent av tolv miljarder, inom några få generationer. Vilket ställer alla tidigare resonemang på ände. Varje enskild människas ekologiska fotavtryck måste därmed minska betydligt mer än vad vi tidigare trott.

Den naiva förhoppningen om ”hållbar tillväxt” är därmed än mindre sannolik. Snart sagt varje dollar, euro och krona är drogad med såväl ändliga naturresurser som utsläpp av bland annat växthusgaser. Den som inte förstår vidden av detta borde inte få inneha en statsrådspost. Inte i Sverige, inte i Europa, inte någonstans. Men istället är det som ett medeltida mörker ligger över just denna, den mest obekväma, fråga. Istället för att ta itu med utmaningen ägnar sig ledande politiker åt att marknadsföra retorisk kosmetika samtidigt som de lovar ökat konsumtionsutrymme som det mest statushöjande som finns."

Sedan blir det tyst igen. Som om skammen fortsätter att krypa utefter väggarna. Sedan säger en av de jourhavande politikerna: “Det är bara avdankade politiker som kan skriva sådär, avdankade utan ansvar.”

Frågan är vilka som ens vågar ta i det mest obekväma.

Barn och avdankade föredetta?

Jag säger: “

Det där hade jag kunnat skriva när jag var språkrör för Miljöpartiet, det var till och med min uppdrag att säga det…”.

“Det var länge sedan”, säger en av de jourhavande. “Och orealistiskt”, säger en annan och fortsätter: “Vi ska vara visionära realister.”

“Nej”, säger jag. “Det vi behöver är realistiska visionärer, sådana som begriper att det enda realistiska nu är att vara visionär.”

Sedan blev det tyst igen. Skammen fortsatte att krypa utefter väggarna. Som om Greta Thunbergs ord präntats in i dem. Må skammen fungera som väckarklocka.