Man brukar säga att ingen blir profet i sin egen stad. Och Sverige valde att tala om annat än om klimatet. Valrörelsen inför söndagens EU-val har handlat om abortfrågan (!), om kärnkraft (!) och om det är okej för män att tafsa sina kvinnliga kollegor på brösten (!). Frågor som vi rimligtvis borde ha lämnat bakom oss för länge sedan för att istället koncentrera oss på den verkligt brinnande frågan. Hur vi skapar en rättvis omställning.
Miljöpartiet jublade ändå när resultatet från vallokalerna kom. Drog en lättnadens suck. Det blev ändå bättre än befarat. Men hur man än vänder och vrider på siffrorna så blev det en storseger för de mörkblå och bruna krafterna i Sverige. De som lägger ut dimridåer när det gäller klimatet eller till och med förnekar det som håller på att ske och som gärna naggar de mänskliga rättigheterna i kanten om det handlar om människor som råkar vara kvinnor, migranter och muslimer.
EU har för Sveriges röda och gröna handlat mycket om att Sverige egentligen klarar sig bättre utan EU, att EU trycker tillbaka Sveriges höga ambitioner på områden som miljö och rättvisa. Men nu får vi vara glada att EU är större än Sverige. Att det finns krafter som gör att den gröna gruppen i Europaparlamentet ändå växer. Att De gröna i Tyskland blir näst största parti med 20 procent av rösterna och 22 mandat i parlamentet. Att finska Gröna blir näst största parti med 16 procent. Att det gröna partiet i Frankrike blir tredje största parti. Att irländska Green Party ökar sina mandat från 0 till 2. Att danska Socialistisk Folkeparti fördubblar sina mandat i den gröna gruppen och att Enhedslisten, de Rød-Grønne tar ett mandat samtidigt som främlingsfientliga Dansk Folkeparti halveras.
Det finns alltså hoppfulla resultat. Men det är förstås inget drömresultat vi ser i EU som helhet. Högerextrema går starkt framåt på flera håll. Vi har Ungern, Polen, Storbritannien, Italien och Le Pens Nationell samling (tidigare Nationella fronten) i Frankrike. Maktförhållandena stuvas om i parlamentet. De traditionellt stora grupperna, konservativa EPP och socialdemokratiska S&D tappar när de högerextrema går framåt.
Nya allianser måste byggas. Frans Timmermans, socialdemokratiska gruppens kandidat till ordförandeposten i kommissionen, har redan föreslagit vad han kallar en ”progressiv koalition” mellan liberaler, gröna, socialdemokrater och vänstern. Hur progressiv den koalitionen faktiskt kan bli beror på hur progressiva de gröna väljer att vara. I den liberala gruppen ALDE kan Macrons La république en marche, få en avgörande roll. Och vi vet ju vad hans politik har lett till. Gula västar på gatorna när klyftorna växer. Risken är att vi få ett januariavtal på EU-nivå där miljöpolitiken visserligen är bättre än om makten hamnar hos de mörkblå och bruna, men där politiken fortsätter att öka klyftorna mellan rika och fattiga. Just det som har skapat den högerextrema vi våg vi nu har.
Men här finns det hopp. Gröna gruppens ordförande och förstanamnet på det tyska gröna partiets lista, Ska Keller, intervjuades nyligen här i Dagens ETC. Hon betonade EU:s sociala ansvar. Hon vill se bindande regler för högre löner och sjukförsäkring i alla unionens länder.
– Vi måste alltid kombinera social rättvisa med klimaträttvisa, sa hon i artikeln.
Med de 22 mandaten i parlamentet blir alltså tyska Die Grünen större än hela den svenska gruppen. Vi får sätta vårt hopp till den unga tyska Greta Thunberg-generationen som har röstat för ett grönt Europa. (Bland de unga väljarna fick Die Grünen 33 procent.)
Europa är större än Sverige. Klimatet är större än Sverige. För första gången sedan Sverige gick med i EU har vi i det här valet tagit ett steg bort från om Sverige ska vara med eller inte. Även om Liberalernas huvudbudskap var Ja och SD sa Mer av Sverige så handlade valet ändå om vad EU ska användas till. Nu gäller det att det inte används till inskränkt aborträtt, till fler döda på Medelhavet och till ökade klyftor utan till att skapa en grön och rättvis framtid.