I Svenska Dagbladet i måndags berättar dåvarande chefen för Marinens undervattensanalyscentral, Peter Gnipping, om händelsen. Bakgrunden är den misstänkta ubåtskränkningen i Stockholms skärgård i oktober 2014. Militären ansåg sig ha klara ljudbevis för att en kränkning ägt rum och det blev en enorm uppståndelse. Överbefälhavaren och regeringen, med Löfven och Hultqvist i spetsen, kallade till presskonferens.

Men det där avgörande ljudbeviset visade sig alltså vara signaler från en av SMHI:s väderbojar. Det otroliga är att när det väl kom fram blev det inte någon större nyhet någonstans, trots att ”händelsen” förmodligen haft en stor betydelse för den pågående upprustningen av det svenska försvaret. Tvärtom skrevs det på exempelvis Expressens ledarsida: ”Sprid inte spinn om att ubåten bara var en boj.” Inte heller Svenska Dagbladet gjorde någon större sak av sitt avslöjande; det var säkert en hel del reaktioner från de egna försvarsvänliga läsarna. Och försvaret eller försvarsdepartementet har inte alls velat tala om saken.

Och visst – försvaret kan naturligtvis ha helt andra bevis som de inte berättat om, även om det var just ljudbeviset som lyftes fram. Bottenspår är det som det brukar hänvisas till.

Att ryssarna skulle bedriva undervattensspaning längs våra kuster är verkligen inte svårt att förställa sig. Naivitet inför stormakten Ryssland är bara korkat. Spänningen i Östersjön har ökat, beroende både på ett mer aggressivt Ryssland och nya kallakrigstoner från Väst. Men det är samtidigt lika rimligt att utgå från att Nato spanar i våra inre vatten.

För mer än tio år sedan gav huvudsekreteraren i 2001 års ubåtsutredning och 2002 års säkerhetspolitiska utredning, Mathias Mossberg, ut boken ”I mörka vatten”. Där skrev han att den svenska militären hade fört politikerna bakom ljuset genom att bland annat undanhålla politikerna observationer som tydde på att det var Natoubåtar.

Hur det än är med den saken: Det är direkt chockerande att försvarsmakten så gärna ville mörka det arbete som pågick för att klargöra ljudbevisets värde. ”Tog in mig på mitt rum.” Det låter som en scenanvisning i ett filmmanus.  

Ubåtar har på sätt och vis blivit det material av vilket den moderna försvarskonservatismen byggs. När det begav sig hösten 2014 var den mediala uppståndelsen enorm. Expressen flög i helikopter över området. Alla medier stod på tå.

Men det är den där scenen som Peter Gnipping berättar om. Jag kan inte komma över den. Den har filmiska kvaliteter. Försvarsmakten skickar ut officerare, med all sannolikhet efter beslut på högre ort, som ett par torpeder i en maffiafilm för att få en stackars ljudanalytiker att sluta med det som kan förstöra en bra historia. Det är faktiskt konstigt att inga svenska tv-serieförfattare haft intresse av att göra thrillers av ubåtsjakternas historia. Just nu går den gastkramande serien ”Kalifat” i SVT. Kan inte samma författare skriva en thrillerserie om ubåtsjakterna?

Bevisen för 80-talet ubåtskränkningar visade sig i stort sett vara ljud från minkar (givetvis med reservation för försvarets eventuella andra observationer). Men sovjetiska/ryska ubåtar har haft en enorm betydelse för den svenska förvarsdebatten. Carl Bildt gjorde i princip sin karriär ridande på en möjlig ubåt. Nu borde satirikerna avbilda honom grensle över en mink och nuvarande försvarsfantaster drivande fastklamrade på en väderboj. Men vi ser ingen sådan satir. Försvaret kommer undan. Nationens intressen kommer först.

Uppe i Sälen, på Folk och försvar, krävde Ulf Kristersson extra påspädning av anslagen till militären. Nio miljarder till. 2025 skulle militären i så fall erhålla 93 miljarder om året. Hur ska det gå till när Moderaterna samtidigt vill sänka skatterna och hela välfärdssektorn skriker efter mer resurser? En tongivande konservativ före detta jurist angav på Twitter efter Kristerssons utspel den självklara konservativa lösningen:

”Hur svårt ska det vara att skaka fram nio miljarder? Det är rikets försvar vi talar om. Ta det ur biståndsbudgeten. Där finns cirka 45 miljarder. Nu är det vi som behöver bistånd inte FN med programänder.”    

Det är ett skamlöst yttrande. Skälet till att försvarsmakten är så oerhört omhuldad och närapå helig för allt konservativt tänkande, är naturligtvis att försvaret är den yttersta symbolen för nationen. Det främsta uttrycket på senare år för nationalistiskt tänkande är i viss mening faktiskt inte SD:s växande stöd i opinionen – där rör det sig om de missnöjdas känslomässiga nationalism – utan de enorma satsningar som de svenska eliterna utan att blinka och i nyktert tillstånd är beredda att göra på försvarsmakten.

Där kommer nationalismen uppifrån och det är alltid farligare.