Landet Sverige skriker efter fördelningspolitik och det är min övertygelse att en hel del av de främlingsfientliga skriken egentligen också är rop efter – fördelningspolitik. Vi är nu inne på det nionde året med borgerliga budgetar som bara inneburit att resurser, välfärd och makt har fördelats från de sämre ställda till de bättre ställda. I själva verket är det en enorm Atlantångare (på väg mot mer amerikanska förhållanden) som skapats under dessa nio år.

Att vända på den tar tid. Och det tar extra mycket tid eftersom det parlamentariska läget är så skakigt: Ingen revolution är möjlig i riksdagen men det som är möjligt är ett stopp för kontrarevolutionen. Och det är vad den rödgröna regeringen just nu försöker göra: En långsam kursändring. När Rot- och Rut-bidragen minskar vänds politiken några grader mot mindre av omvänd fördelningspolitik. Att resurserna som frigörs läggs på byggandet av hyresrätter är också fördelningspolitik. Höjningen av taket i a-kassan är ingen dramatisk sak, utan bara ett slags reparation av ett trygghetssystem – fartygets livbåtar – som tillåtits förfalla till europeisk slumnivå. Att bensinskatten höjs i en era av fallande oljepriser är utmärkt, men det är synd att det inte beledsagas av en kraftig satsning på landsbygden.

Om decemberöverenskommelsen håller och SD stängs ute – ja, då kommer den där Atlantångaren att sakta men säkert, grad för grad, att lägga om kursen. Skattesänkareran är över. Det betyder att vänster-högerkonflikten i svensk politik vitaliseras. Och då är det viktigare än någonsin att alla de sociala rörelser som finns kvar och alla vänstermänniskor som gått omkring ledsna så länge ställer sig upp och kräver att Atlantångaren vänder helt och hållet.