Hyllningarna blir därefter.

Zlatan är så värd dem.

Men kommer han att kunna förlåta?

Hur han medialt misshandlades under sina första år innan han etablerade sig som en av sportens bäst presterande, mest karismatiska stjärnor. Hur denna tidiga kategorisering – ”invandrarkillen” – sedan följt honom genom karriären. Ibland bara som en ful antydan, dolt mellan rader. Ibland så uppenbart. Trots titlarna, trots guldbollarna.

Zlatan är talangen som gick hela vägen.

Zlatan är den offentliga person som mer än någon annan exponerats för den nyckfullhet med vilken många – journalister, politiker, mer sällan fans – definierar identiteten att vara svensk.

Ta det som hände 2009. Zlatan aviserade då att han ville ta en paus från landslaget. Han hade sett fram emot VM, men när Sverige inte tog sig dit ville han inte riskera hälsenorna mot amatöristiska nationer som Malta. Besvikelse. Motivationsproblem.

Mediernas kommentarsfält – på den tiden ansågs det fortfarande vara en riktigt spännande, debattalstrande idé – anklagade honom för att ha ”låg arbetsmoral”, vara ”rotlös vandrare” och ”skam för Sverige”. Utfall efter utfall. Att rasister har kognitiva svårigheter att förstå att den som är född i Malmö är svensk förvånar inte, men behovet att definiera Zlatan som fundamentalt annorlunda har även funnits hos medierna. Egentligen sedan han gjorde landslagsdebut 2001. Definitivt då han 2003 förklarade att han ville lämna U21-landslaget.

Etablerade medier tyckte att han ”svikit”, att han var en ”landsförrädare” som inte kunde förstå att ”blir man kallad under fanan ska man fanimej dit”. Han borde vara ödmjuk, han ”borde vara tacksam mot sitt land som har stått för hans grundutbildning”. Först när det uppdagades att Zlatan led av en ljumskskada dämpades tonläget, även om han alltjämt var ”en individualist som måste uppfostras att spela för kollektivet”.

Hjälte på nåder.

Det hände ytterligare en sak 2003. Sverige hade redan avgjort kvalmatchen mot San Marino när Zlatan blev fälld i straffområdet. Han fastställde slutresultatet 5–0. Publiken jublade. Men journalisterna hävdade att han nonchalerat turordningen, att han ”stulit straffen” från Kim Källstöm: ”Zlatans lilla snatteri.” Och: ”En figur som gör som han vill har Sverige inget behov av”, han ”skiter i Landet Lagom” samt ”skapar oro i ett väl sammansvetsat lag som Blågult”. Zlatan skulle aldrig förmå att begripa ”svenska idrottsrörelsen” där ”alla jobbar för varandra”.

Hans agerande fördömdes – ”skamligt”, ”simpelt”, ”omoget” – med stöd i den mytologi som medierna själva skapat. Ett slags distanslös och destruktiv hatkärlek. Zlatan som väsensskild, ständigt på drift mellan belastning och berikande, mellan fördömande och geniförklaring.

Zlatan kallades ”osvensk” på tidiga 00-talet. Som när Kvällsposten jämförde Zlatan med två andra spelare, Kennedy Bakircioglu och Rade Prica: ”De är coola, de är tekniska, de är gåpåiga, de är orädda, de är härligt kaxiga, de är artister och framför allt – de är inte stöpta i samma form.” Tidningen kopplade alla dessa egenskaper till etnisk, kulturell bakgrund.

Tekniken i blodet. Kanske också rytmen?

Kvällsposten lät dessutom 2004 en grafolog analysera Zlatans autograf, och därmed person: ”En känslostyrd person – omedelbar, öppen och rak.”

Buspojken från Rosengård, etiketterades han redan 2001 av Aftonbladet som kommenterade det faktum att Zlatan, som börjat tjäna pengar i holländska Ajax, hjälpte sin mamma med pengar:

”Jag vet inte varför, men jag får associationer till dessa italienska maffiafilmer där sonen hastigt och lustigt kommer hemdragandes med en massa pengar och mamman i huset, den heliga madonnan, tar den unge slyngeln (som just skjutit fyra personer) i örat och visar vem som bestämmer.”

Du har hört det hur många gånger som helst, att han dribblade sig fram mellan miljonprogrammets slitna höghus och flagnande klätterställningar.

Rosengård, inte Malmö. Medierna var noga med att påminna om skillnaden. Som om platsen förklarade honom: individualistisk, revanschlysten, spontan, störig – och osvensk.

Tänk om Andreas Isaksson senaste decennierna tvingats besvara okunniga, insinuanta frågor om sin uppväxt i Smygehamn. Är det egentligen så konstigt att Zlatan periodvis har haft en förfrusen relation till svenska medier?

2016 kommer övertrampen mer sällan. Ras­biologiska gissningar har fasats ut. Förorten, och livet som barn till invandrade föräldrar, kan inte obekymrat dinglas som exotisk parallellvärld framför läsare/tittare/lyssnare.

Zlatan har blivit gigantisk som spelare och varumärke.

Zlatan har genom sin bok tagit kontroll över den egna historieskrivningen.

Kanske har han också till sist – efter 15 år i landslaget – belönats med den svenskhet som vissa målmedvetet försökt utestänga honom från.

”Zlatan och politik går inte ihop”, säger Zlatan Ibrahimović till en flygbolagstidning. Men det finns onekligen skärningspunkter.

Varje tillfälle han klivit ut på Giuseppe Meazza, Camp Nou, Parc des Princes och Friends Arena har det varit politik.

Varje tillfälle han påtvingats inskränkta, inskränkande formuleringar. Politik.

Varje tillfälle han – född i Sverige! – förväntats att acceptera krav på assimilering. Politik.

Varje tillfälle hans reklamfilmer för Volvo blivit sedda. Politik.

Motståndshandlingar.

Det borde inte behöva vara det.

Det har tagit orimligt lång tid. En pinsam process. Zlatan – svensk, enligt alla tänkbara definitioner – var tvungen att bli bäst av alla innan han slutligen stämplades som svensk.

Hur är det då inte för dem som kommer hit från andra länder och hoppas på välkomnande? Som inte är blågula lagkaptener. Som inte är miljardärer.

Föreställ dig.