Vänsterkrafter drömmer om offentliga investeringar, man vill ”öka skulden” för att bota välfärdskrisen, massarbetslösheten och klimatkrisen.

Även Magdalena Andersson (S) är plötsligt med på att ”ändra den finanspolitiska ramverket” vilket innebär att staten inte ska gå med överskott varje år utan vi ska acceptera runt en halv procents underskott.

Ledande borgerliga ekonomer, de som i årtionden drivit på för åtstramning och nedskärning, har plötsligt också alla sett ljuset och pratar om underskott som en självklarhet. Affärstidningar skriver låna, låna, låna på ledarplats.

Börja prata om överskottet vi har, inte om att skulden ska växa.

Det intressanta här är att alla – verkligen alla – svänger opportunistiskt till den nya melodin.

Samtidigt är resonemanget helt galet.

Och kommer innebära att vänsterpolitik inte kan genomföras.

Alla verkar nämligen ha glömt grundläggande ekonomiska fakta.

Sverige har ju inget problem med underskott i offentlig sektor.

Tvärtom, vi har ett överskott på hisnande 2 083 miljarder kronor.

Ett finansiellt överskott som är summan av staten och våra socialförsäkringar.

Och vi har haft överskott sedan 2005.

Summan har sedan dess bara vuxit och vuxit och den kommer fortsätta växa om inte vänsterkrafter bryter med den här statsskuldsdogmen och börjar prata om överskottet vi har, inte om att skulden ska växa.

Vi har gemensamt ett oerhört överskott. Men det används inte till det kommuner, stat och socialförsäkringarna är till för, utan har bara skickats till finansmarknad, börsen och annan spekulationsekonomi. Även en del kommuner har genom åren haft plus, men skär ner välfärden samtidigt som man har miljarder placerade på ”marknaden”.

Vi ska inte prata om skulden!

Vi ska utmana borgerligheten – och prata om det oanvända överskottet.

Det är dessa 2 083 miljarder (2024) vi har för att snabbt investera i bostäder, i infrastruktur, i klimatutsläppsminskningar. 

Vi har gjort oss fattiga när vi i själva verket är en av världens rikaste stater.

Det är dessa överskott som S, V och MP vägrat diskutera utan istället har man accepterat en ekonomisk debatt på de borgerligas planhalva, vilket gjort att överskottet flyttats till finansmarknaden och där stöder den sjuka ekonomin som bara spelar med pengar men aldrig ramlar ner till vanligt folk.

Om du tänker efter så kommer du nog ihåg att du under 30 år enbart har fått höra att vi inte har råd med saker. Varje finansministers mantra har varit att man måste visa ansvar och hålla hårt i slantarna. Vi har inte råd med ny järnväg, inte råd med böcker i skolan, inte råd med rättvisa pensioner, inte råd med miljövård eller att hjälpa nya svenskar med utbildning. 

Det enda vi haft råd med är att låta finansmarknadens profitörer få spela med våra gemensamma pengar istället för att vi använder dem direkt.

Jag har just, tillsammans med ekonomen Sten Ljunggren, påbörjat uppdateringen och nyutgivning av vår gemensamma projekt ”Ekonomihandboken”. Det är ett arbete du kommer kunna följa i Dagens ETC, vi hoppas vara helt klara detta år och där finns alla de siffror en alternativ radikal politik behöver för att ta fram andra lösningar än de man idag gör på borgerlig nåder.

Och då kan det nog vara viktigt att börja med den offentliga sektorns enorma rikedom.

Många brukar påstå att statsskuldspolitiken startade med Göran Persson, men det stämmer inte. Det är en nyliberal teknik som infördes av moderata Gösta Bohman 1980 och handlar om att man slutade ha en statlig investeringsbudget där man räknade långsiktigt, och en driftsbudget där man räknade på ett år. Bohman införde en enda sammanslagen redovisning och plötsligt blev staten svag när investeringar skulle betalas på ett år, inte på 20. Det fanns inga pengar.

Vänsterkrafters svar på det härhar varit mycket svag. Man har pratat om att höja skatter och därmed accepterat själva grundfelet, påståendet att offentlig sektor är fattig och skuldsatt. ”Ladorna är tomma.”

Höjda skatter kan förstås vara en metod att skapa jämlikhet, flytta inkomster från rika bankägare till utslitna vårdanställda – men det har inget med brist på pengar för investeringar att göra.

Men varför har den nyliberala bilden av statens skuld skapats?

Bakom finns en ideologi som handlar om att staten ska bli mindre och mindre, alltmer ska ägas privat, tryggheten ska bli privata försäkringar, pensionen privat sparande, bostäder, energi, underhåll, vård, skola, allt ska privatiseras då det ökar det privata kapitalets makt och minskar det offentliga. 

Enda sättet att kunna genomföra denna ständiga utförsäljning och åtstramning i budgetar är om man kan påstå att vi inte har råd. Överföringen av offentliga investeringar och ägande, till finansmarknadens privata förstörelse är ett historiskt nederlag för all progressiv politik och det har gjort S till en borgerlig skugga vad gäller ekonomin.

Minskad offentlig sektor har blivit allas politik, vad man än sagt om satsningar.

Att då hålla med den nya borgerliga lånekampanjen, att prata om försvarets nya 120 miljarder som en orsak till lån, det är att ge upp. Vänsterpolitiken behöver bara säga ”låt oss låna av vårt eget överskott” och samtidigt presentera investeringsprogrammet som ställer om landet.

Politikens innehåll handlar om vad vi ska investera i, inte om vi har råd, för det har vi haft hela tiden.

För kom ihåg att när bankernas ägare nu får 90 miljarder i utdelning, pengar skapade på avgifter på medborgarnas pengar, så är det faktum att offentlig sektor har ett enormt finansiellt överskott som den privata finansmarknaden spelar med, det som skapar de vinster de jublar över. 

Och när lånen till försvaret eller kärnkraftsstödet senda ska betalas kommer de borgerliga hävda att den kostnaden gör att vård och omsorg måste skäras ner. Som man alltid sagt.

Det är dags att bryta denna dumhetens ekonomi för S, V och MP. 

Sluta prata om statsskuldens nivå och börja prata om hur stor det offentliga finansiella överskottet bör vara. Ska vi nöja oss med 1 000 miljarder plus där? Då har vi 1 083 miljarder att investera omgående!