SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström lämnar sin tjänst – och ersätts inte. 

Att hon slutar kommer inte som en chock med tanke på de påhopp hon blivit utsatt för. Det är heller inte chockerande att SVT låter tjänsten dö ut i samma sekund som Bjerström lämnar in sitt passerkort, men likväl är det bedrövligt.

Ska public service alltså inte ha någon klimatkorrespondent? Eller, så här: ska public service inte ha någon som rapporterar från de områden som drabbas värst av vår tids största kris? 

Som har kapacitet att genomskåda politiska floskler och ordtrolleri om satsningar som egentligen är nedskärningar? Som bevakar skogsbränderna och skyfallen och skildrar dess skador?

SR har redan dumpat sin klimatkorrespondent, en effekt av de omfattande sparkrav man har på sig. Det innebär att uppskattade Marie-Louise Kristola tystnar som klimatröst – åtminstone i radion – i en tid då den behövs som mest. 

Tiden jag pratar om är alltså denna: 

Fjolåret blev det varmaste som någonsin uppmätts. 2023 slog alla (dåliga) rekord. Vi står inför förändringar som saknar motstycke. Samtidigt rapporterar tv och radio minimalt om klimatet. 

Facebooksidan ”Nyhetsrapportering om klimatkrisen” sammanställer löpande mediernas rapportering. Vecka 5–24 i år ägnade Ekot 210 av 16090 minuter åt inslag som speglar det akuta läget; Rapport 593 av 20350 minuter. Det motsvarar en respektive knappt tre procent av rapporteringen.

De som tycker att SVT och SR ska bantas tills de tynar bort och att klimatkrisen bara är lögn har nog redan börjat fira. Och det gäller inte bara några dårar på internet. Det gäller 41 procent av vårt regeringsunderlag.