Det hålls debatt i riksdagen med anledning av att Andersson har efterfrågat ett erkännande av svenskfientligheten och en åtgärdsplan mot detta av jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L).

Innan Brandberg bekräftar Anderssons tes – svenskfientligheten existerar och är ett resultat av misslyckad integration – hänvisar hon, ändå, till något så galet som fakta.

Statistiken fångar upp hatbrott mot svenskar men “siffrorna är så små att det är svårt att dra närmare slutsatser av dem”, säger hon. Tobias Andersson är redo med ett svar.

“När det kommer till statistiken över hatbrott är det [...] väl känt att man inte väcker åtal för hatbrott när de riktas mot svenskar.”

Underlaget ger alltså inte stöd för påståendet och då måste det vara fel på underlaget, enligt SD-logik. Så har de alltid jobbat, men skillnaden nu är att de ingår i – styr – regeringsunderlaget, och att de får gehör hos Brandberg.

Hon bekräftar bilden av stora mörkertal. Hon skriver under på SD:s bild av att det odlas svenskfientlighet i de parallellsamhällen som SD menar växt fram som ett resultat av massinvandring och misslyckad integration.

SD får inget löfte om en handlingsplan just för svenskfientlighet. Men urvattningen, relativiseringen, är påtaglig.

Brandberg pratar inte längre om grupper som faktiskt är mest utsatta för hatbrott, utan svepande om att ingen ska behandlas illa. “Alla partier ska undvika trollfabriker”-känsla.

Och svenskfientligheten är nu erkänd. För SD är det en stor seger. Nu kommer de att jaga nästa, och nästa, och nästa.