Expressens liberala ledarsida markerar genom att ge upp sitt tidigare krav på att avskaffa monarkin. Kungligheterna är ”hyggliga människor” som ”sliter stenhårt”. De säljer både ”svenska varor och svenska värderingar”. Vi behöver ”stabila och inkluderande institutioner” när ”växande klyftor, segregation och polarisering” drar isär samhället. Kungafamiljen ska bli den lägereld som vi samlas kring. En helt okontroversiell sådan som kan värma oss alla oavsett om vi bor i slott eller koja. Det har enligt Expressens Anna Dahlberg blivit omodernt att kräva att Sverige ska avskaffa ett statskick som går i arv.

När kriserna radar upp sig – klimatkrisen, coronakrisen, polariseringskrisen – så kan det tyckas onödigt att lägga kraft, och ledarsidor,  på att kämpa mot en monarki och kung som under större delen av tiden är osynlig för de flesta av oss. Vi har så att säga mer akuta problem. Men låt oss ta det här tillfället i akt, kungens 75-årsdag och hans halvsekel på tronen, för att titta på hur modernt det här statsskicket egentligen är och om det är en kung eller drottning vi behöver för att bekämpa segregation och polarisering.

Anna Dahlberg skriver att kungahuset verkar vilja bidra till att göra Sverige en aning snällare. Victoria har invigningstalat på Pride-
festivalen, Sofia har ryckt in som vårdbiträde på Sophiahemmet under pandemin. Kungen själv verkar ha ett genuint intresse för natur och miljö.

Lagom opolitiska, snälla svenska värderingar som alla kan samlas kring. Eller?

Victoria säger att hon ”står bakom” alla som inte vågar stå för sin kärlek öppet. Hon fick själv gifta sig med en gymägare från Ockelbo, vilket Anna Dahlberg lyfter fram som exempel på att kungahuset inte längre är en konservativ kraft, men hur hade det varit om Victoria hade förälskat sig i en kvinna. Hade hovet okejat ett sådant äktenskap? Och hur hade det gått med tronföljden som bygger på heterosexuella relationer därkontrollen av äggets och spermiens ursprung har varit det avgörande för vem som ska få ta över rollen som Sveriges statschef?

Sofia rycker in som vårdbiträde på privata Sophiahemmet under pandemin. Inte på vilket sjukhus i obygden som helst dock. Bra pr för kungahuset med alla bilder på prinshustrun i blå bussarong som kör matvagnar och torkar av bänkar. Hon är där nere med folket och tar ansvar i denna svåra tid. Men det vi inte får glömma är att i en monarki, till skillnad från ett statsskick där statschefen väljs demokratiskt, kan ett vårdbiträde aldrig bli kung eller drottning. Kungligheterna kan stiga ner till folket men folket kan aldrig stiga upp till den yttersta posten.

Kungen och Victoria har under pandemin flera gånger skickat ut små videomeddelanden till svenskarna om att följa restriktionerna, hålla i och hålla ut, ta ansvar. Samtidigt får kungen sin vaccinationsspruta långt före andra i samma åldersgrupp. Det motiveras med att han ska gå före och som symbol övertyga de tveksamma om att sprutan är ofarlig. Men faktum är att hålla i och hålla ut betyder något helt annat för honom än för de allra flesta av oss andra. Att vara kung är att aldrig ha behövt göra sådant som en majoritet av oss måste göra, oroa sig för att få behålla jobbet, hitta någonstans att bo, kunna betala räkningarna och ställa mat på bordet. Våra erfarenheter är inte hans.

Vår nästa statschef Victoria har vuxit upp i en värld där social distans har varit själva grundvillkoret. Hon ska visserligen vara folklig men absolut inte en del av folket. Att hon från den dag hon föddes skulle särskiljas från oss andra gör att hon aldrig kan bli som oss andra. Och nu sker samma sak med hennes barn.

Kungen berättar i Värvet om hur han laddar energi för att klara offentligheten genom att gå ut i skogen eller ta en båt ut på havet. Han berättar om hur han kände sig om en säl när han låg och vilade på en strand på Gotska sandön och en grupp turister dök upp och ville ta bild. Då sa han nej. Men faktum är att det är just vad han är, något att ta bild på. Att visa upp. En attraktion, en bild av svenskheten. Som en säl eller en dalahäst. Och även om han säger att brinner för klimatfrågan så får han aldrig brinna för mycket. Aldrig ta ställning. För då kan någon förargas.

Som lägereld att samlas kring är kungahuset som en tv-brasa. Det gnistrar och sprakar men den värmer inte och kräver inget riktigt bränsle. Kokar man ner det handlar det inte om något annat än vackra klänningar och storslagna bröllop. En distraktion.

Ska vi lösa de kriser vi står inför är det mer politik, inte mindre, vi behöver på alla de poster som ska företräda oss. Vi behöver inte dalahästar när vi ska stoppa klimatkrisen. Vi behöver inte vackra klänningar när vi ska bekämpa fattigdom och ökade klyftor. Och vi behöver inte en statschef som föds in i segregation om vi ska bli mindre segregerade.

Den här ledarsidan släpper inte kravet på att avskaffa monarkin.