Revisorerna har redan rutit. Så här kan man inte sköta sitt samhällskontrakt, vården måste prioriteras – särskilt om kassan dessutom ligger på plus, vilket den gjort.

Dessvärre tappade väljarna visst minnet på valdagen. Det blågröna styret fick fortsatt förtroende.

Så nu får vårdpersonalen fortsätta protestera. I måndags demonstrerade nätverket Rädda vårt sjukhus tillsammans med bland andra Vårdförbundet under parollen ”Stoppa nedskärningarna – ingen ska behöva dö i en sjukvårdskö”. I det blöta decembervädret hölls tal och en högljudd minut. Tystnad finns det inte plats för, frågan är bara hur i helvete högt de ska behöva skrika.

Samma dag röstade nämligen sjukhusets styrelse om en ny budget. Den blev inte mindre, men den täcker enligt protesterna heller inte den vård som beställts. Att ingen avskedas kan ju låta betryggande, men styrkan krymper ändå. Ett par hundra tjänster har under året lämnats vakanta och ytterligare uppemot 100 ska bort till. Den som lämnar den hopplösa arbetsplatsen måste alltså göra det med vetskapen att det blir än tuffare för kollegorna.
Situationen på sjukhuset har varit känd länge. Såväl ETC som en rad andra lokala medier har gång efter annan berättat om larmrapporter, bristande arbetsmiljö, stängda platser och svajande patientsäkerhet. Ändå fattades budgetbeslutet på tvärs mot vårdpersonalens vädjanden i veckan.

En annan lokal strid som däremot fått nationell fart är den om containerhamnen, i förlängningen den om strejkrätten. För den demonstrerades det under förra helgen.

Gott så. Det tjänar ingenting att ställa strider mot varandra – men tänk om man kunde göra mer gemensam sak också för vårdpersonalen. Om fler reste sig för att allt annat är fegt. Och även om vi i Göteborg har blicken vänd mot Sveriges största sjukhus så är problemet inte strikt lokalt. Ökad arbetsbelastning, tusentals övertidstimmar, brist på personal – det känns igen på många platser.

Kanske börjar det bli dags att slå arbetsrättspåsarna samman. Utnyttja strejkrätten i solidaritet med vårdpersonalen. Nej, bilverkstaden eller reklambyrån bär inte ansvar för situationen, men uppenbarligen hjälper det inte att vårdpersonalen själva skriker och gråter. Vården rör oss alla. Det är bilmekanikern som får ligga i korridoren på akuten, copywritern som får vänta onödigt länge på vård. Det är inte orimligt att andra fackförbund i rådande situation sluter upp för trygga sjukhus och drägligare arbetsvillkor.
Lojala sjuksköterskor kan inte strejka då det innebär att patienterna riskerar att fara illa. Det vore också att skjuta sig i trötta knän: att strejka för högre lön är en sak, att stoppa arbetet för att man inte har en chans att hinna med är en annan.

Låt oss göra det åt dem. Säg en timme i veckan när allting stannar tills dess att den skattefinansierade vården får rimliga förutsättningar för att kunna ta hand oss när vi behöver.
Såväl politiska strejker som generalstrejker är ovanliga, men mer exakt hur många gånger ska gränsen passeras? Misskötseln av den gemensamma vårdapparaten drabbar oss alla, hanteras på tok för flagrant och utvecklingen går inte åt rätt håll. Vi har råd att upprätthålla en säker sjukvård. Vi har inte råd att låta den förfalla medan bistrare ekonomiska tider kanske ligger framför oss.

Jag vet inte hur det gick till när misskötta vårdstyren getts fortsatt förtroende, men jag antar att folk röstar efter klubbtillhörighet snarare än ansvarsfullhet. Och få saker gör moderatklubben så stressade som vinsttapp. Näringslivet är en borgerligs beundrade bästis och om tillväxtmaskiner knorrar blir moderatknän veka. Slå dom där det gör ont, uppenbarligen räcker det inte att vården vrider sig i plågor.