Regeringen kommer att hävda att man har brutit arbetslöshetsförbannelsen och att alla siffror när det gäller sysselsättningen går åt rätt håll. Andra kommer att lyfta fram att antalet långtidsarbetslösa ökar och att en mycket stor del av alla nyanlända inte kommer in på arbetsmarknaden överhuvudtaget.

Att vara väljare i sådana lägen är inte lätt. Risken är stor att det bara kommer att handla om personernas förmåga att utstråla förtroende och att vara slagfärdig och kvick i debatter.

Även journalistiken brukar dras med i detta – med rappa frågestunder i utfrågningar och ingen tid att utveckla resonemangen. Efter debatten brukar det bli betygssättning nästan i melodifestival-klass, allt från kläder och frisyrer till snabbaste, fyndigaste replik och där slutligen en vinnare ska krönas. Och, precis som i melodifestival-andan, så tvistar de lärda om ifall rätt politiker vann.

Detta innebär att politiker blir mediatränade på snabba rappa repliker, skrivna långt i förväg. Så det gäller att presentera de förväntade svaren, ibland nästan oberoende av vad frågan är. Så att allt fler väljer bort att följa debatterna är inte konstigt.

Valrörelsen riskerar att bara behandla det som har varit, hålla sig till de problemformuleringarna som är på tapeten just nu. Självklart måste man kunna svara på vad man har för lösningar på just nu existerande problem, beskriva vad man har gjort/föreslagit under åren som gått.

Men vem kommer att presentera visioner, tankar om vad det är för samhälle man vill skapa för framtiden? Hur ser man på framtidens sjukvård? Vad innebär all teknisk, medicinsk utveckling som går med allt snabbare takt för sjukvården?

Istället för rumphuggna beslut om en vårdcentral/förlossningsklinik taget ur sitt sammanhang eller snarare bara utifrån en budget som ska vara i balans.

Vill man få folk med sig på förändringar måste man veta varför och vart man i så fall är på väg.

Jämställdhet – alla partier säger sig vara för jämställdhet mellan könen även om diskussionen kan vara het om feminism eller vilken sorts feminism som är den rätta.

Men vem presenterar visionen om det jämställda samhället och hur vägen dit kan se ut och vilka beslut/förändringar som behöver göras för att nå dit och en vision om när det ska vara uppnått.

Utbildning – hur ska vi se på framtidens utbildningsväsende, där förändringar i samhället och världen ställer helt nya krav på vilken kunskap som krävs för framtiden?

Hur har man tänkt sig att utbildning ska kunna bli en  naturlig del i framtidens arbetsliv, när till exempel den tekniska utvecklingen går snabbare och där den kunskap man skaffar sig i dag kan vara helt inaktuell efter ett antal år?

För att inte tala om miljö och klimatfrågan, där risken finns att vi inte kommer att ha en planet där vi kan överleva överhuvudtaget. Där beslut som fattas nu kommer att få effekt först om några år och kanske då kunna vända utvecklingen åt rätt håll. Där det som politikerna gör idag får konsekvenser många generationer framöver.

Tyvärr så känns det som inget parti orkar lyfta blicken och presentera visioner. Visa vilken väg man vill ta och vilket samhälle man strävar efter på 10-, 20- och 30-års sikt. Det gäller bara att vara den som står på valnatten och kan utropa sig som vinnare. Att ha makten har blivit viktigare än vad man vill ha den till!

Men jag hoppas att jag har fel och att valrörelsen kommer att handla om alla viktiga framtidsfrågor och att vi kommer att se tydliga beskrivningar av vilket samhälle de olika partierna vill nå och deras väg dit.

Tänk er att titta på en debatt där varje parti, när man får ordet, beskriver vad man själv vill göra istället för att beskriva vad man anser att motståndaren tänker göra. Ja, jag vet – det är nog att önska för mycket.

Men då skulle det verkligen kunna bli ett…

…GOTT NYTT ÅR!