Under hösten larmade polisen om behovet av fler och snabbare förebyggande insatser från Socialtjänsten för att få stopp på gängrekryteringen. När polisen hittar unga i riskzonen har det ofta redan gått väldigt långt, och när socialtjänsten väl kopplas in är det i praktiken redan för sent. Under de senaste åren har Socialtjänstens svårigheter att agera har förvärrats, enligt polisen. Det innebär det att gränserna för vad som betraktas som allvarligt förskjuts, och att saker som tidigare lett till kraftfulla åtgärder idag inte gör det.

Ändå väntar nedskärningar på 22,5 miljoner kronor för socialtjänsten Hisingens budget. Ytterst är det en politisk fråga. Göteborg styrs av en högerallians bestående av M, KD, L och C. Trots den hårda retoriken i ordningsfrågorna råder business as usual i form av åtstramningspolitik. Hård retorik är å andra sidan billigt.

Under hösten har även flera socialsekreterare i området larmat om en ledningskultur som pressar socialsekreterarna att lägga ner utredningar, och nekar dem att bevilja insatser trots att behoven finns. Man vittnar bland annat om allvarliga fall med föräldrar som ber om hjälp med våldsamma minderåriga som umgås med gängkriminella, samt om narkotikapåverkade spädbarnsföräldrar. Många nedlagda ärenden återkommer senare när problemen har förvärrats och exempelvis barnmisshandeln är ett faktum, uppger SVT Väst.

Socialsekreterarna stödjer polisens bild av att de behöver kopplas in tidigare. Ju mer insatsen dröjer desto svårare blir det att vända utvecklingen för individen:

“När ett ärende nått polisen är det på gränsen till för sent, då är det redan svårare att komma in och göra en insats som hjälper dem.”

Vi befinner oss mitt i en pandemi och kriser slår alltid hårdast mot dem som redan har det tufft. Det är också slående hur ofta dessa grupper lyser med sin frånvaro i samhällsdebatten. Ett exempel är hur den stundtals hetsiga diskussionen om barns smittsamhet förts. En nationell pandemistrategi med svåra avvägningar och omfattande restriktioner väcker såklart känslor. Men samtidigt uppmärksammas knappt vad som hände när skolorna väl stängde ner – under jullovet ökade de inkommande samtalen till Bris hjälplinje med 40 procent. Samtalen om fysiskt våld och vuxnas missbruk mer än fördubblades. Det hade varit önskvärt med någon form av beredskap för detta.

Ett annat exempel finns i det långvariga mediefokus och det höga tonläge kring kriminalitet i förorterna. Ytterst lite utrymme berättar om hur det är att växa upp i ett stigmatiserat område med hög andel barnfattigdom och låga förhoppningar om att kunna förverkliga sig själv och sina drömmar. Det är som om en osynlig, barnformad bubbla ständigt trängs undan av politiska ambitioner att vinna debatten genom tuffa utspel om hårdare tag och fler poliser. Trots att polisen ofta påpekar vikten av aktörer som skola och socialtjänst.

I kartläggningar av barnfattigdom i ”utanförskapsområden" framgår också tydligt hur barn tidigt tar på sig skolmisslyckanden, skam över fattigdom och signaler om att de aldrig kommer få ett jobb eller välkomnas av samhället. Det innebär att delar av stadens barnkull växer upp i tidig vetskap om sina begränsade möjligheter till självförverkligande. Bland dem som befinner sig i riskzonen för att rekryteras till gäng växer många dessutom upp i våldsamma närmiljöer och otrygga hem.

Vi bekämpar inte kriminalitet genom att rycka undan mattan för utsatta barn. Om vi ska bli “en stad som håller ihop” behöver även barn vara trygga i sina stadsdelar. Billiga besparingar nu riskerar dessutom att bli ytterst kostsamma i längden. Inte minst på ett mänskligt plan.

Under lunchtid exploderar mitt bostadsområde när alla hemarbetande människor ger sig ut i dagsljuset för att få se något annat än den egna lägenheten. Det blir som en liten paus från coronabubblan. Instängdheten, ledan och ovissheten inför framtiden är tärande. Men jag förmår ändå drömma om större frihet och jag vet att min bubbla har ett slut.

Det vet inte ett barn som redan i låg ålder är övertygat om att hon eller han aldrig kommer få ett normalt jobb. Och det är ett samhälleligt misslyckande. Inte barnets.