Otryggheten kan beskrivas som vacklande tillit till andra människor och till kommunens möjligheter att lösa problem. Att fånga in orsakerna är inte enkelt. Men en avgörande orsak torde vara växande ekonomiska skillnader som i sin tur orsakar ökande ojämlikhet mätt i utbildning, arbete, inkomst och hälsa. Med detta för ögonen är Göteborgs stads jämlikhetsrapport (”Jämlikhetsrapporten 2017”) ingen rolig läsning.
Före 1990 var skillnaden i disponibel inkomst mellan rika Hovås och fattiga Hammarkullen 40 procent. 2006 hade skillnaden ökat till 262 procent. Den genomsnittligt disponibla inkomsten per person är 412 000 kronor i Göteborgs rikaste områden mot 142 000 kronor i stadens fattigaste områden.
Det är en skillnad på 270 000 kronor i årsinkomst.
Förmögenhet oräknad.
Särskilt illavarslande är att jämlikhetsrapporten för första gången noterar att Göteborg har så kallade arbetande fattiga (working poor). Det vill säga göteborgare som trots en eller flera anställningar inte klarar att försörja sig på vad rapporten betecknar som ”en normal levnadsstandard”. Men därmed är inte den sociala botten nådd. Under nivån arbetande fattiga finns de som sällan räknas, hemlösa och extremt fattiga som är beroende av mathjälp från Stadsmissionen, Räddningsmissionen och Frälsningsarmén. 2016 uppskattades att 1 693 barn var hemlösa i Göteborg. I april 2017 beräknades 16 779 personer sakna fast bostad i Göteborg.
Jämlikhetsrapporten skriver att jämlikhetsdiskussionen inte handlar om huruvida vi får äta oss mätta, gå i skolan och ha någonstans att bo, utan om kvaliteten på maten, skolan och boendet. Men i Göteborg finns hundratals människor som inte har en egen säng att sova i och som inte vet hur de ska få nästa mål mat.
”Money counts” brukar det heta.
Och det stämmer. Hög inkomst och lång utbildning resulterar i god hälsa, längre liv och bättre förutsättningar för barnen. Låg inkomst och kort utbildning medför vacklande hälsa, kortare liv och sämre förutsättningar för barnen. Skillnaden i medellivslängd mellan fattiga och rika delar av Göteborg är 7,5 år för kvinnor och 9,1 år för män.
Men allt är inte nattsvart. Det går att vaska fram trender i Jämlikhetsrapport 2017 som pekar mot minskande ojämlikhet. Exempelvis har klyftorna mellan Göteborgs kommunala skolor minskat sedan 2015, mätt i andelen elever som uppnår gymnasiebehörighet.
I Bergsjöskolan har behörigheten ökat från 28 till 33 procent, i Ryaskolan från 49 till 69 procent. Det är långt kvar till godtagbart resultat, men det går åt rätt håll.
Även för arbetslösheten finns hoppingivande resultat. 2011 hade 45 procent av de vuxna i Bergsjön arbete. 2015 hade andelen i arbete ökat till 53 procent.
Och tro det eller ej, brottsutvecklingen går åt rätt håll. På sin blogg noterar Sven-Åke Lindgren, professor emeritus i sociologi vid Göteborgs universitet, att antalet stölder, rån och hälerier i Göteborg fortlöpande minskat sedan år 2000. ”Nivån 2017 är den lägsta på drygt 35 år.”
Även antalet skjutningar har minskat radikalt, från 56 år 2013 till 21 förra året, antalet döda från åtta till fyra och antalet skadade från 31 till 11. Det är givetvis illa nog. Men den högerpopulistiska bilden av Göteborg som en stad nersjunken i otrygghet orsakad av gängkriminalitet stämmer inte med verkligheten.
Fler poliser kan hjälpa för stunden. Men ska Göteborg långsiktigt bli en tryggare stad att leva i är det inte fler poliser vi ska ropa på. Istället måste grundproblemet angripas, den växande ekonomiska ojämlikheten.
Uppgiften är inte hopplös.
Göteborg växer. Med tillväxt följer nya jobb och större skatteintäkter för kommunen. Pengar som behövs för att förbättra skolan och bekämpa bostadsbristen och hemlösheten.
Men kommer pengarna att räcka?
Göteborg som andra kommuner lever av kommunalskatt och statsbidrag. Att höja kommunalskatten är en dålig idé så länge den är proportionell. Det vill säga att skattesatsen är lika hög oavsett hur mycket eller lite du tjänar.
Kanske är det dags för en skattereform. De växande ekonomiska skillnaderna mellan rik och fattig i Göteborg stämmer allt sämre med all trygghets grundförutsättning: av var och en efter förmåga till var och en efter behov.
