Vilken skillnad de kunde ha gjort.
Vi talar om rädslor. Hon berättar att hon några dagar tidigare satt på vagnen när en grupp tyska män i 50-årsåldern steg på. Att hon stängde av musiken i lurarna för att känna lite kontroll, frös, stirrade framför sig. Att hon tänkte att de kanske var i stan för att stötta Alternativ för Sverige. Blev så rädd, fastän hon inte visste säkert.
Att det åter känns som på 90-talet när människor vrålade svartskalle efter henne och hennes lillebror.
Jag vet vad hon syftar på, minns att hon för inte så längesedan blev antastad av en äldre man som spydde antiromska förolämpningar mot henne. Det var inte bara rasistiskt utan också fullkomligt apart, men hennes faktiska ursprung var uppenbarligen sak samma för honom, situationen ändå lika obehaglig för henne. Att andra blänger konstigt och vägrar sitta bredvid på vagnen. Att hon lämnade ett arbete nyligen på grund av återkommande rasistiskt snack.
Det gör ont i mig. Att denna människa som jag älskar blir rädd, skrämd, trakasserad – och jag kan inte skydda henne.
I söndags natt stod jag på Pusterviks scen inför en full lokal och konstaterade att 82 procent inte röstat på SD. Vi får inte tappa modet, för vi behöver det och en bred gemenskap mer än någonsin. I klubben som överröstar Åkessons adrenalinstinna bröl är det tryggt. Men den är inte representativ.
Även motståndet vänjs långsamt vid normaliseringen. 18 procent öppnar spärrar och stänger in. Att vifta bort betydelsen av det nya blocket i riksdagen eller kokettera med de låga SD-siffrorna i Göteborg är lätt för den som inte blir direkt utsatt för den blomstrande rasismen.
Dagen efter valet kommer kortare rapporter om att varken de omaskerade nazisterna i NMR eller Alternativ för Sverige fick platser i beslutande församlingar. I minnet ringer ljudet av nya videoklipp som låter som på 1990-talet. Att de inte fick mandat är knappast en triumf, kom vi undan med blotta förskräckelsen?
Mitt i den mentala valbaksmällan kan det kännas som att om vi bara får en styrande koalition så är det snart över för den här gången. Verkligen inte. Vi måste växla upp.
I ett försök att förstå fokuserar debatten om SD:s ökning och rasismen på den röriga hösten 2015. Men det gubbvita åk hem-hatet drabbar även dem som vuxit upp eller fötts här. Rasismen gonar sig i den svenska självgodhet som SD:s framgångar underblåser.
Internationell media konstaterar att Sverige inte längre kan utmåla sig som en moralisk stormakt. Ska vi fortsätta skryta med Raoul Wallenberg för landets räkning och Torgny Segerstedts för stadens så krävs en aktiv antirasism.
Kanske måste vi kompromissa bort annat, men vi behöver bred samling för att daltandet måste upphöra. Att låta nazister marschera, kampanja, demonstrera gör inte att fler höjer rösten till en okänds försvar på busshållplatsen.
I Göteborg har SD sjabblat bort sin kaka missnöjesröster till Demokraterna, som må vara hopplösa men åtminstone inte rasister. Tiden att utnyttja detta på är snarast. Havererar de spretiga Demokraterna med sitt omöjliga ultimatum tills nästa val så lär ingenting kunna stoppa att SD tills dess bytt in mer slipade figurer i rikets andra stad.
Vänstern kan inte stå själva i detta och samtliga partier måste noga fundera över vad vissa förslag gör med samtalet. Jag tror inte att Jonas Ransgård (M) är rasist, men tiggeriförbud är inte en rimlig politisk prioritering. Jag förstår att Ann-Sofie Hermansson (S) vill ta strid mot extremister som begränsar andras rörelseutrymme, men var det verkligen rätt exempelfigurer att hänga så högt, så länge?
Medan vi anpassar oss så göms andra viktiga frågor som många faktiskt kan vara överens om undan. Skattesmitarna får gotta sig i fred, vinstmånglarna i vår välfärd kommer undan trots att opinionen och klyftorna delar oss. Allt fler verkar glömma möjligheten att sparka uppåt hellre än nedåt. Missnöjet göds.
För vänstern måste fokus vara för, mer än emot. Vi besitter ett hopp och det måste nå utanför bubblan. Fyll politiken med tandvårdsreformer, verkliga vårdgarantier, jämlik skola, trygghet för de mest utsatta och ett hoppfullt alternativ för missnöjda.
Vi måste försöka förstå varför samhället förändras, men jag är över alla gränser mätt på förståelsen för dem som utgör de 18 procenten. Man kan vara missnöjd på tusen andra sätt än att ge makt till fascister. Jag vill aldrig höra den trevande frasen “alla är nog inte rasister” igen för då är det upp till dem att bevisa det. Utöver klimatet finns inget större hot mot vårt samhälle än den organiserade splittring som pågår. Och de kommer inte att backa med mindre än att motståndet blir betydligt mer konkret och från fler.