Under flera år har vänner och bekanta som läser till lärare muttrat och suckat i takt, ackompanjerade av politiska utspel och rapporter om brister i lärarutbildningen, för många eller för få utexaminerade, svagt söktryck, för låga intagningskrav, och så vidare. Senast i raden är min vän Chelsea Long, som uppmärksammades i Helsingborgs dagblad i sin kritik av utbildningens praktik (VFU). Det gällde brister i organiseringen och slumpartad tillgång till och kvalitet på den utlovade handledningen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Än en gång tänker jag: hur kan det få fortgå? Chelsea gör vad jag och många andra motvilligt har valt bort, på grund av lärares ohållbara arbetssituation i dag. Hon läser till lärare. Världens viktigaste och potentiellt bästa yrke – men som inte får rimliga förutsättningar i dag. Lärare är överrepresenterade bland dem som byter eller överväger att byta yrke och lärare sticker ut i statistiken över stressorsakade sjukfall. Jag hoppas att stora förändringar kommer snabbt nog för att inte fler guldkorn ska lämna.
För sjutton, Sverige! Vi borde göra allt för att ge de bästa förutsättningarna för Chelsea och hennes kollegor! Det måste till mer kraftfulla strategier och både lärarutbildningen och lärare måste prioriteras högre. Det är inte heller försvarbart att lärarutbildningen ligger långt efter tekniska program i finansiering.
En anledning för just den bristande handledningen under praktiken, sägs vara att lärarna på skolorna har fullt upp med arbetet med nyanlända elever. Detta är ironiskt, eftersom lärarutbildningen fortfarande inte innehåller något som helst som rör undervisning av klasser med nyanlända elever, trots att det är något som så gott som alla lärare i dag har. Endast de som läser till lärare med inriktningen svenska som andraspråk (Sva), får kunskaper i språkutvecklande arbetssätt. Detta trots att Skolverket framhåller det som centralt och nödvändigt i alla ämnen, både för nyanlända elever men också för svenskfödda elever som har begränsade språkfärdigheter – något som är mycket vanligt i dag, särskilt i socioekonomiskt utsatta områden.
Regeringen har genom Skolverket satsat stort på kompetensutvecklingskurser, verktyg och publikationer som ska hjälpa lärare och skolpersonal att ta emot och undervisa nyanlända elever på bra sätt. Skolverket försöker nå ut med detta till så många lärare som möjligt, och att få rektorer och huvudmän att prioritera det. Lärarstudenterna, däremot, kan gå 5,5 år utan att få en enda smula av de kunskaperna!
De enda som har möjlighet att bli behöriga lärare i Sva, är lärare och lärarstudenter i svenska med just den inriktningen. Detta trots att efterfrågan på lärare i Sva är minst sagt skriande stort. Som om det inte vore nog, är platserna för få. Även behöriga lärarstudenter som har sökt in med höga gymnasiebetyg har nekats plats.
Förutom att fortsätta kräva rimlig resurstilldelning, önskar jag ett mer strategiskt och flexibelt angreppssätt. Låt alla lärarstudenter få undervisning i Sva-didaktik, språkutvecklande arbetssätt och det material som Skolverket har tagit fram som rör nyanlända elever. Då kan lärarstudenterna bidra till arbetet med nyanlända på sina praktikplatser, avlasta och faktiskt underlätta för handledarna att ge den handledningstid lärarstudenten har rätt till.
