"Det tunna vasstrå, den ventil som i plågade stunder hjälpte mig att andas, blir till författarens megafon.”
Det är Håkan Juholt som skriver så, om Daniel Suhonens bok om honom, Partiledaren som klev in i kylan.
Det är en välfunnen bild, en omskakande metafor. Under dreven mot Juholt befann han sig ibland i undervattensläge. Sms:en med Suhonen hjälpte honom att få luft, tröst. Och nu har de förvandlats till en omsusad bok.
Från ovan betraktas vi av satelliter, allt vi skriver eller säger genom datorn eller mobilen kan övervakas av FRA och utländska underrättelsetjänster, Facebook och Google äger och säljer nyttjarnas tycken och smaker i utbyte mot att man får använda deras webbarenor. Linda Boström Knausgård och Håkan Juholt (med flera) har fått erfara att deras mest privata tagits i bruk för högre syften, litteratur eller politisk analys.
Jag kommer att tänka på den brittiska journalist som, avslöjad med fingrarna i syltburken i den så kallade avlyssningsskandalen i Storbritannien när han hade hackat kändisars sms, sa: Privatlivet är överståndet, ”old school”. Det finns inte längre något man kan kalla privatliv. Han sa inte att allt är till salu, men det var andemeningen.
Jag tycker att Suhonens bok om Juholt borde bli opera och inte bara pjäs i Uppsala. Den är i alla stycken en stor svensk tragedi: skrivaren (kören), det tilltänkta offret, anstiftarna och manipulanterna från politik, pr och medier, demokratins och mediemaktens långsamma utslocknande och möjliga död. En pjäs där folk gastar åt varandra räcker inte. I mina ögon är det mer ett ödesdrama, på alla nivåer, en Aniaraliknande sorgesång.
Jag tycker om både Håkan Juholt, som jag aldrig träffat, och Daniel Suhonen, som jag känner lite grann. Han hade blivit en bra kultur-minister. Suhonen träffade ”alla” inför sin bok – när vi träffades ville jag inte prata om Juholt (jag vill aldrig bli redigerat citerad). Istället babblade vi om vår härkomst. Daniel är ett barn av Finland, precis som jag, han hade förstås spännande saker att berätta.
Daniel Suhonen hade kunnat skriva en briljant, politisk analys om Juholt-tiden. Men en sådan bok säljer knappast. Genom att hänga upp den på sitt intima samarbete med Håkan Juholt säkrade han en dags-babbel-bok, och jag är inte säker på om det är Suhonen eller Juholt som är offret för denna bok. Suhonen berättar underbart avslöjande episoder om politik, pr-världen, medier och demokrati. Hade han gjort det utan att vädra sina intima avslöjanden om sina kontakter med Juholt hade den inte toppat löp eller genererat utdrag ur boken i DN. Suhonen vet vad som krävs för att skapa genklang för sitt, i mina ögon, jätteviktiga budskap om socialdemokratins, demokratins och hederlighetens sammanbrott. Och jag frågar mig såklart: Vem är det fel på? Är det fel på Suhonen – eller vad en numera sensationsproppad läsekrets kräver, för att inte gäspa käkarna ur led? Offra Juholt för ett högre syfte?
Det jag lärt mig av denna bok är att den svenska mediala/politiska eliten är kraftigt korrumperad, inte pengamässigt – fast det händer när journalister blir politiker (fem av de nya statsråden har varit journalister, och när politiker blir pr-gurus á la Göran Persson) – utan genom deras ömsesidiga, statushöjande och intima kontakter med varandra, och det inbegriper public service, både Sveriges television och Sveriges radio.
Nya SVT-chefen, Hanna Stjärne, borde från och med nu byta ut alla SVT:s kommentatorer varje år och inse att det för public service-journalister inte gäller att ha intima kontakter med resten av eliten, utan med det folk som finansierar dem.
Daniel Suhonen kalkylerade och tänkte ut en bok, som gjorde att hans budskap om förfallet inom socialdemokratin och svensk politik skulle nå ut. Men vad är att nå fram idag? Sälja? Någon verklig debatt som socialdemokraternas kommersialisering, pr-världens intrång i politik och media och lobbyismen lär det inte bli; debatten styrs ju av ovannämnda.
Och Håkan Juholt? Jag tror att han kan få en annan plats i den politiska historien än hans belackare tänkt sig. Spanien har fått ett nytt, framgångsrikt vänsterparti, Podemos, i Grekland växer Syriza. Båda befriade från den ballast, som gör att gamla vänsterpartier kan beskyllas för gångna tider av lobbyhögern. Socialdemokraterna i Sverige har ingen mörk historia. Juholt kanske blir den som såg nya vänstervindar tillta i styrka, men avfördes från scenen när Socialdemokraternas så kallade inre krets istället borde ha lyssnat. Och som den framstår i Suhonens bok är det inte denna krets som kommer att ta hand om framtiden. De är för upptagna av att ta reda på vad deras symbiotiska kontakter och ”medieprofiler” tycker om dem.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
