Så här i studentskrålartider minns jag särskilt de första stapplande stegen in på arbetsmarknaden. Jag kan nästan känna lukten av pikant mansparfym blandad med svett, i luften som stod still i det lilla kontoret där chefen tyckte att jag skulle sitta i hans knä när han räknade kassan. Det var första jobbet och jag minns definitivt hur obehagligt det kändes och hur knivigt det var att ta sig ur den situationen och sedan hur otroligt nervös jag var när jag bestämde mig för att aldrig gå tillbaka dit.

På mitt andra jobb slapp jag bli utsatt för sexuella trakasserier, men fick betalt i form av småskrynkliga sedlar i ett kuvert. Där var timlönen, vilket jag inte förstod eller eventuellt bara bortsåg ifrån då eftersom jag var så lycklig att ens ha ett jobb, skitlåg. Dessutom var arbetspassen långa och möjligheterna till rast väldigt små.

På nästa jobb, som hotellstäderska, fick jag stryka chefens kalsonger. Och arbetsmarknaden i min ungdom bjöd frikostigt vidare på eskapader. Ofredad av säljchef på en personalfest på ett telefonförsäljningsjobb, provjobb på en servering utan lön, uteblivna löneutbetalningar på ett annat ställe och krav om att betala min egen skyddsutrustning på ett tredje. Olika jobb med samma dåliga villkor.

Ung, skapligt clueless och med en ständig känsla av att vara smålurad utan att veta exakt på vilket sätt tecknade jag den bästa försäkring jag någonsin haft – ett medlemskap i facket. Den dag jag klev ut från en facklig medlemsutbildning markerade slutet för att leva i en bubbla och början för framtiden med den arbetsmarknadskunskap jag så innerligt hade önskat att jag hade kunnat få lära mig redan i skolan. Inte bara smålurad utan fanimej totallurad men bestämd och fylld med åtminstone nybörjarbälte i självförsvar i rättigheter kunde jag gå vidare i arbetslivet och har aldrig sett tillbaka. Sedan dess har det varit slutfifflat med mina villkor.

Det är inte bara jag som blivit behandlad som kött av arbetsgivare, blivit lurad på lön, semester, villkor och tvingats arbeta i arbetsmiljöer som varit allt annat än sunda. Och det är inte bara jag som gått med i facket och skaffat mig de kunskaper jag behövt för att försvara mig och kräva min rätt.

Men det går åt fel håll, generellt. Färre och färre väljer att organisera sig fackligt idag. Det är en, i teorin, fullständigt obegriplig utveckling eftersom arbetsmarknaden inte på något sätt blivit mer rättvis eller enkel på senare år – snarare tvärtom. Och samtidigt är det, i praktiken, tyvärr skapligt logiskt. Vid intåget på arbetsmarknaden har ungdomar idag bland annat kunskaper i entreprenörsskap och att starta eget, men väldigt lite, om ens någon, kunskap om hur arbetsmarknaden är uppbyggd, att inga villkor är skrivna i sten och varför det är så viktigt att vara med i en fackförening.

För de unga som nu tar studenten väntar ett otroligt hårt arbetsklimat, en upptrissad arbetstakt och ett skoningslöst utnyttjande. Samtidigt löper unga högre risk att skadas på sina jobb än genomsnittet och arbetsolyckor för unga arbetstagare ökar. Den utvecklingen sker inte i ett vakuum. Den är en konsekvens och ett resultat av att arbetsgivarna får allt friare spelrum när facken minskar i styrka. Idag är ungefär 67 procent av alla löntagare i Sverige medlemmar i ett fackförbund, att jämföra med 77 procent för bara tio år sedan. I arbetaryrken är bara sex av tio med i facket – och lägst organiseringsgrad har ungdomar – generellt. Under de senaste decennierna har ungdomars organisering halverats. Arbetsgivarna å sin sida organiserar sig mer och mer.

Jag har aldrig behövt använda mig av mitt fackliga medlemskap i en rättslig process. Det har inte behövts, eftersom jag genom facket fått lära mig att försvara – och utöka rättigheterna – för såväl mig själv som mina arbetskamrater. Det fackliga medlemskapet är den billigaste, mest effektiva och överlägset bästa försäkring jag någonsin haft. Om det är något jag skulle vilja säga till de som tågar ut på arbetsmarknaden nu är det just det. Gör inte misstaget att välja bort facket.