Själv anser jag visserligen inte att könet är det viktigaste, och jag tror inte heller Magdalena Andersson tänker så. Ändå är det historiskt i den mansdominerade historia som är arbetarrörelsens.

Det avgörande är vilka politiska idéer hon kommer att driva och inte minst, vilket parti hon i november tar över ledningen över. Så mycket är klart, att socialdemokratin sedan många år är ett i grunden försvagat parti, både medlemsmässigt, parlamentariskt och idépolitiskt.

Det är inte bara det att partiets folkrörelsebas är kraftigt eroderad. Det har dessutom mist sin självklara förankring i en brett definierad arbetarklass – det har för att använda ett uttryck från den franske ekonomen Tomas Piketty ”braminiserats”, det vill säga medelklassifierats, ett öde partiet delar med stora delar av vänstern och arbetarrörelsen runtom i västvärlden.

I själva verket är det detta sociologiska faktum – den förlorade kontakten med de delar av arbetarklassen som gått till högerpopulismen – som låst inte minst svensk socialdemokrati i en nästintill omöjlig situation med åratal av kompromissande med rena rama nyliberalismen.

Det där har brutit ner partiet. Kompromissandet fick ett egenvärde och de egna värderingarna kom i skymundan.

Kan Magdalena Andersson bryta den utvecklingen?

Utan tvekan kommer hon att leda ett parti som verkligen längtar efter att gå några steg vänsterut.

Denna längtan finns inte bara hos de sista gräsrötterna utan, tror jag, även hos S-toppen, inklusive sittande finansminister. I de förslag som nu dimper ner till kongressen märks en rörelse vänsterut, inte minst i skolfrågan och i synen på skatter.

Magdalena Andersson brukar räknas till partiets högerflygel, men jag tror snarare att hon är en typisk gråsosse i en era där budgetdisciplin varit överideologi. Hon är fostrad på Finansdepartementet, i Göran Perssons skugga, och är i den meningen naturligtvis långt mer en teknokrat än en idépolitiker.

Men ingen vet. Hon har verkligen någon sorts hemlig explosivitet i sin uppenbarelse, en surmulenhet som kan brisera eller övergå i plötsliga leenden.

På samma sätt som en Joe Biden kunnat överraska i amerikansk politik genom att stå för den största reformagendan sedan Lyndon B Johnsons dagar, går det att nära ett hopp om att Magdalena Andersson faktiskt kan göra något liknande – särskilt därför att det är vad så stora delar av socialdemokratin faktiskt önskar.

Men det förutsätter att hon öppet vågar lämna 90-talets åtstramningstänkande bakom sig och stiga ut ur de där ladorna som hon talat så mycket om.

Är det möjligt? Tja, jag vet inte. Mycket hänger på vad socialdemokratin vågar göra nu när Januariavtalet släppt taget om partiet och framförallt vilka tonfall som kännetecknar nästa valrörelse.

Jag tror att hon skulle ha oerhört mycket att vinna på att försöka kliva upp i den idépolitiska övervåning som stått tom så länge i svensk socialdemokrati. Där måste färgerna vara både röda och gröna.

Hon måste högt våga säga ut de där orden som nästan blivit illegala i högerlandet Sverige: Demokratisk socialism, jämlikhet, klassutjämning. Stefan Löfven är och var ideologiskt nästan stum, i debatter och linjetal.

Jag hoppas att Andersson inser att här finns en potential som också kan få enorma effekter på realpolitiken. Det är från den där övervåningen som mobiliseringen kan sättas igång i hela det socialdemokratiska huset som behöver en så kraftig renovering.