Som nybliven göteborgare blev jag chockad när jag första gången besökte det kommunala badhuset. För det är pampigt och vackert. Simhallen invigdes 1956, med en 700 kvadratmeter stor mosaikvägg vid bassängen, och vittnar om ett byggande som skedde med både folkhälsa och demokratisering i åtanke.
Valhallabadet är den enda byggnaden i Sverige som vunnit OS-medalj i arkitektur. Trots detta är det sedan många år tillbaka rivningshotat, något som rör upp känslor – vilket är förståeligt för alla som satt sin fot där.
Även om det är en kommunal simhall är det inte den typiska beigea kommunallooken som härskar. Det känns i väggarna att de byggts med tanke på medborgarna. Och allt detta för 89 kronor, som är priset för inträdet.
Det tål att jämföras med det andra badet i centrala Göteborg, Hagabadet, som blev byggnadsminnesförklarat redan 1997. Sedan dess drivs den gamla tvättanstalten som spa och om du vill ta del av interiören får du punga ut minst 350 spänn.
Invånarna vill ha kvar sin simhall.
Valhallabadet däremot – det är fortfarande göteborgarnas. Det är därmed föga förvånande att en nygjord undersökning visar att invånarna vill ha kvar sin simhall.
Politikerna vill dock riva. Därför är Valhallabadet nu nominerat till ”7 Most Endangered Programme”. Bakom initiativet står Europa Nostra, som sedan 1960-talet arbetar för bevarandet av kulturarv i Europa.
Bland de andra nomineringarna finns en synagoga i Polen från 1600-talet, ett danskt medeltida slott och Nationaltheatret i Oslo. Att Valhallabadet enligt expertpanelen platsar i den listan vittnar om att dess värde inte bara angår göteborgarna, utan landet i stort.
Att bevara de byggnader som redan står är inte bara att ta kulturvärden i beaktande och att vara ekonomiskt smart. Det är också ett ypperligt sätt att bygga mer hållbart: att renovera i stället för att bygga nytt. Om rivningen kan stoppas är det med andra ord en vinst för skattebetalare, kulturarv och klimat.
Med argument som dessa i ryggen arbetar föreningen Fasad, som 2015 ansökte om en byggnadsminnesmärkning av Valhallabadet. Då avslogs ansökan, med argumentet att byggnaden inte var under hot. Det konstaterades dock att byggnaden har ”mycket höga kulturhistoriska värden”.
När Fasad skickade in en ny ansökan 2022, eftersom Valhalla då stod under direkt rivningshot, avslogs ansökan med motiveringen “det är för sent”. Kommunen hade redan beslutat om rivning och fastighetsägaren såg slaget som förlorat.
De senaste veckorna har det uppdagats att politiker ifrågasatte beslutsprocessen när planen för området runt Valhallabadet skulle spikas. P4 Göteborg rapporterar om hur ett hemligt avtal cirkulerade, där partierna förband sig till detaljer i planeringen – däribland rivandet av Valhallabadet.
Besluten var fattade innan någon hann säga emot.
När planen kom ut på samråd reagerade många – både privatpersoner, föreningar och nämnder – på att handlingsutrymmet var begränsat. Besluten var fattade innan någon hann säga emot.
I Göteborg har arkitektupprorsosande populism vunnit mark. S driver frågan om att bygga i ”klassisk stil” – vilket bland annat ifrågasatts i Arkitekten.
Samtidigt är det Socialdemokraterna och samarbetspartiet Vänsterpartiet som står orubbliga bakom rivningsbeslutet. (Miljöpartiet i Göteborg har däremot motsatt sig en rivning av Valhallabadet.)
Att bygga nytt i ”klassisk stil” för att återupprätta den stadsbild som gick förlorad i och med rivningshysterin under andra halvan av 1900-talet är ett fåfängt försök att sminka en sedan länge död gris.
Rivningar är tyvärr irreversibla. Men de kulturhistoriskt viktiga byggnader som restes under 1950-talet, som Valhallabadet, står kvar – och kan fortfarande räddas.
