BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Priset kommer antagligen ge Richard Thalers teorier ytterligare en skjuts, utöver det genomslag de redan haft. Är det bra eller dåligt? Det beror förstås på hur de används.

Richard Thaler har fått stort genomslag för sina idéer om att puffa människor att ta bättre beslut, vilket han kallar för ”nudging”. Människor tar ofta kortsiktiga beslut, eller förhåller sig passiva, men med enkla medel, som exempelvis att organdonation blir förvalt och något man istället får välja bort, eller det finns standardalternativ över hur mycket man ska avsätta i pensionssparande, kan man åstadkomma stora positiva beteendeförändringar.

Ofta tas exempel på miljöområdet upp, som exempelvis hur förenklat förfarande vid sopsortering gör att många fler faktiskt sorterar. ”Det ska vara lätt att göra rätt” är Richard Thalers uppmaning. Det är så klart jättesympatiskt.

Men hur ser det ut när teorierna sätts i verket av en konservativ regering? I ett land med gigantiska hälsoproblem, skuldsättningsproblem och stora sociala problem relaterade till klass? Som ett stort och väldigt otillräckligt plåster.

I Storbritannien inrättades 2010 The behavioral insights team, populärt kallad ”the nudge unit”, vilket jag fritt översätter till puffenheten. Puffenhetens uppgift är att arbeta med beteendevetenskapliga verktyg för att påverka människor att ta bättre beslut.

Från puffenheten har det kommit en del bra grejer, som exempelvis förslag på att förenkla ansökningsprocedurer för att få ekonomiskt bistånd.

Men när jag går igenom puffenhetens rapporter blir det tydligt att puffandet kan användas till lite vad som helst som staten vill uppnå, exempelvis att öka antalet sökande till armén, vilket den brittiska puffenheten framgångsrikt hjälpt till med.

När det gäller att komma åt ett samhällsproblem som exploatering av papperslösa på arbetsmarknaden noterade puffenheten mycket intelligent att det faktum att papperslösa riskerar att utvisas om de träder fram och anmäler farliga och dåliga arbetsförhållanden, ”utgör en barriär” mot att de ska göra just det.

Sedan fortsätter rapporten med att i nästa stycke berätta om hur puffenheten arbetar med att hjälpa till att utforma metoder för att få papperslösa att frivilligt lämna landet.

En inte obetydlig andel av puffenhetens verksamhet handlar förstås om att ändra på fattiga människors beteenden. Enheten har bland annat testat sms-påminnelser till fattiga hushåll utan studietradition, om att uttala t-ljudet i tacos, ”säg ’ttt’ som i tacos” till barnen, för att barnens läsförståelse ska förbättras. Positiva affirmationer, där personer ska tänka på en händelse där de gjorde något som de var stolta över, har prövats för att bryta fattigdomsstigmat.

I puffandets filosofi är det dåligt med tvång och förbud. Till de rika säger man: det är bra om ni delar med er av rikedomarna, men ni måste inte. För att de rika ska slippa tvingas dela med sig, genom till exempel högre skatter, vill man puffa dem i rätt riktning.

Det mest effektiva sättet att få högavlönade människor i finansbranschen att skänka pengar till välgörenhet visade sig, när puffenheten undersökte saken, vara godis och e-post som uppmuntrade till detta.

Visst framstår en puff som mer sympatisk än en piska, men någon måste fortfarande göra de lägst betalda jobben, någon måste fortfarande gå arbetslös för att rädda inflationen och alla kan inte göra en klassresa samtidigt. Fattigdom kan inte bekämpas genom att fattiga människor tar ”bättre” beslut.

Puffandet framstår mest som en lösning på det konservativa dilemmat, man vill ha en liten stat, men inte de oönskade sociala problem och beteenden som kommer med det.

Istället för politik – puffar.

Istället för omfördelning – puffar.

Storbritannien privatiserade förstås sin puffenhet efter ett par år. Den blev därmed första myndighet med ansvar för utformning av politisk policy att privatiseras i landet.

Financial times kommenterade att privatiseringen var en del i en större plan att privatisera policy-skapande enheter och ”skapa en företagarkultur” i Storbritanniens bestämmande rum.

Det får mig att undra, vem ska puffa på de som puffar? Så de kommer bort från det kortsiktiga defaultläge som säger ”sälj!”, ”privatisera”, ”lägg ut på entreprenad”, som så många regeringar i väst verkar ha?

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.