Tavlan, med min finalistnominering till LO Ungdomsforums ”Årets fackliga hjältedåd”, hänger i mitt sovrum. Jag har gett många år till det fackliga engagemanget och minns framgångarna vi hade på jobbet, hur vi slet och kämpade för varandra, med kärlek och stolthet.

Vi var många som hade glöd i ögonen, som vi brukade kalla det, som organiserade kollegorna för att vi skulle kunna förändra och förbättra våra villkor, tillsammans.

Jag skriver det här för att det gör mig till något annat än ytterligare en skribent som skriver om strejkrätt och facklig kamp från ett medieyuppie-Södermalms-ovanifrånperspektiv. Jag minns mycket väl hur den där hårda motvinden, när arbetsgivarnas motstånd var för utstuderat och kompakt, kändes. Men också känslan av hopplöshet och vemod när motvinden kom inifrån den egna organisationen, uppifrån. Något som skedde ofta.

Under mitt fackliga värv duggade förmaningarna tätt. Vår fackförening skulle visa framfötterna, öka i medlemsantal och stå emot orättvisor som drabbade branschens arbetare, men samtidigt – och stundtals överordnat detta – var det viktigt att hålla god stämning med arbetsgivarna och deras organisationer.

Den goda tonen beskrevs som en bärande del i den svenska modellen, som vi alla skulle respektera och värna om. När arbetsgivarna blev arga kunde en högt uppsatt människa i en arbetsgivarorganisation ringa upp någon högt uppsatt människa i fackföreningen som i sin tur kunde tala om för den berörde längre ner i organisationen att rätta sig.

Rödgrön sjudagarstidning – prenumerera nu!

Den här artikeln kommer från lördagsnumret av Dagens ETC. Som prenumerant får du Dagens ETC sju dagar i veckan – på helgerna rakt ner i din telefon, surfplatta eller dator.

Stöd Sveriges rödgröna tidning genom att bli prenumerant.

På golvet på jobbet, där vi tvingades strida för att ens få saker vi redan hade rätt till, var det knappast ett problem att fackliga insatser och aktiviteter togs som ett hot eller påkallade dålig stämning. Vi blev förminskade och nedtryckta dagligen. Vår föreningsrätt ifrågasattes, likaså vår rätt att gå ut i strejk eller sympatistrejka för andra kamrater. Det var redan dålig stämning. Ändå kom det samtal om att vi hade för högt tonläge.

Facket skulle vara en kamporganisation, men när vi lät ordet ”kamp” pryda ett utskick till medlemmarna blev det livat. ”Kamp” signalerade strid och inte samverkan. Samma med ”kamrat”, som också kunde uppfattas som stridsladdat. Och förresten, lite för vänster också.

Jag minns väl hur det var att bli stämplad som ”vänster” i facket. Mitt första fackliga uppdrag genererade ett samtal med en ombudsman där jag blev kallad kommunist och fick det förklarat för mig att jag skulle kunna uteslutas, eftersom man en gång uteslutit en kristdemokrat.

Senare skulle samme ombudsman, inför kongressen, likställa socialister med nationalsocialister. Han belönades senare med en plats i förbundsledningen.

En facklig kamrat fick uppmaningar om att ta bort en text om feminism från sina sociala medier för att det kunde vara stötande för män. En annan fick, efter att ha organiserat sin arbetsplats och gjort sig obekväm hos arbetsgivaren, rådet att låta sig bli utköpt eftersom det var viktigt att behålla en ”god samtalston” med arbetsgivaren.

En nyanställd lokalombudsman blev hotad med repressalier efter att ha kritiserat ledningen utåt. En fackligt aktiv arbetare som lade upp en bild på sig själv på sin Facebook med en cigarr och taggade den med ”pamp” blev uppringd av en förbundstopp som dikterade att bilden skulle bort för att folk inte skulle tro saker – som att arbetaren var pamp till exempel, vilket givetvis inte var fallet.

Förbundstoppen däremot, med en lön på en nivå över riksdagsarvodet, var det.

När förtroendevalda ur förhandlingsdelegationer i avtalsrörelser beskrivit missnöje med hur odemokratiskt ledningen gått fram i kollektivavtalsförhandlingar har det slätats över. Frågor som drivits igenom på kongresser men som inte stämt överens med topparnas egna föreställningar om hur saker skulle vara, har inte drivits i praktiken.

I helgen beslutade mitt tidigare förbunds kongress att förbundet skulle ”verka för att den lagstadgade strejkrätt som finns idag lämnas oinskränkt”. Dagen efter att kongressen avslutades, när arbetsmarknadens parter presenterat förslaget om inskränkningar av strejkrätten, gick förbundsordföranden ut och försvarade dem.

LO blir mindre och svagare för varje år. Det är en stor tragedi, för om det är något som behövs i vårt samhälle idag så är det facklig kamp och fler fackliga entusiaster, särskilt bland arbetare. Ändå kan jag räkna upp otaliga fackliga kamrater i olika LO-förbund som under åren gett upp kampen som en konsekvens av toppstyrning, ledningars bristande insikt i interndemokrati, utövande av härskartekniker, förminskning och systematiska utstötningar av progressivare krafter.

Det här går igen i hållningen till händelserna i Göteborgs hamn, där Hamnarbetarförbundet visat med all tydlighet att man även i fortsättningen kommer att arbeta med en organisation med mer medlemsdemokrati, utan pamperi och med kamp för medlemmarnas rättigheter som praktik och grund.

Förslaget om inskränkt strejkrätt är utmejslat av näringslivet i samarbete med de stora bekväma fackliga organisationerna. Det tar sikte på rättigheterna för de obekväma fackföreningar som vägrar ”god stämning” med motparten på medlemmarnas bekostnad.

Det är sant att de allra flesta arbetstagare i Sverige kommer att kunna fortsätta som vanligt även om förslaget blir till lag. Men på sikt är frågan till vilket pris, när det sista progressiva slagits ut helt.