BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det är alltså jul. Igen. Samma visa, varje år. Stress, panik, ångest och skuldkänslor. Seriöst – är julen en Ernst Kirchsteiger-saga för någon som lever i verkligheten? Knappast. 

Julen är hets. Det ska köpas fina dyra saker till alla. En månadslön ska gå till julklappar. Januari är den värsta ekonomiska månaden för otaliga människor, för allt tog slut under, just det, julhetsen. Halva världens befolkning svälter och Aleppos barn bombas ihjäl. Och så finns det hemlösa också, och det är svinkallt ute. Men under julen ska alla vara glada. Bli glada. Därför ska vi både tillfredsställa allas krav på svullerikonsumtion (tack, kapitalismen, för detta – inte) och ge till de som har det sämre ställt (tack kapitalismen för allt skit i världen också). Folk skuldsätter sig för att köpa julklappar. Och för att hjälpa andra. Och alla känner sig otillräckliga i alla fall.

För många är julen rent av skit. Jag vet inte om julen är värst för oss vuxna eller för barnen. Men barn fattar mer än många låtsas om och många vet att föräldrarna inte har råd med julklappar egentligen. Många vet att föräldrarna blir konstiga när det firas jul, för att de dricker för mycket. Och våldet i hemmen ökar också under julledigheterna. Och ja, som vanligt är det ju kvinnor som får ta överlägset mest stryk hemma. 

Maten. Allt är detsamma som påskmaten och midsommarmaten. Och inte en enda av de gångerna är det särskilt tilltalande heller, ändå. Ikea började med julskyltning och julmat i år, typ i augusti? Eller direkt efter förra julen kanske det var förresten.

Och så var det det här med julborden. Julborden på alla stackars restauranger. Eller, det är inte synd om restaurangerna. Det är synd om personalen på restaurangerna. Kockar måste stå och laga femhundraåttiotusen olika och mer eller mindre oinspirerande exakt-samma-varje-år-rätter. Servispersonal ska serva gäster som till en majoritet utgörs av företagsgäng. Det är Leffe som har företagskortet med sig i högsta hugg och alla Leffes kollegor från firman som ska ta igen ett helt års förtryck på kontoret i någon form av juvenil dunderfylla tillsammans. 

Servispersonal beskriver den här tiden som den värsta tiden på året. Man hunsas av sina arbetsgivare, måste jobba aplånga arbetspass och fortfarande till samma, även i vanliga fall, för låga lön. Och så, som grädden på moset, är julen en hel högtidsperiod under vilken det är okej att tafsa extra mycket på restaurangpersonal, häva ur sig ”lilla gumman” och ”ÖH HÖRRU” och skrika och gasta och flippa ur när bartendern slutligen nekar en att dricka mer snaps. För det är ju jul. Och under julen gäller inte alkohollagstiftningen och under julen är det fritt fram med allt som annars är förbjudet. Särskilt för Leffe med företagskortet, Stina från ekonomiavdelningen och Kalle från huvudkontoret.

Och på tal om Kalle. Avliva denna jävla Kalle Anka. Jag har sett Kalle Anka varje år i hela mitt liv. Det räcker nu. Min pappa har sett Kalle Anka dubbelt så många gånger som jag har. Och det var säkert jättecoolt, då, när det begav sig. Men är det någon som kollar på Kalle Anka nu för tiden och tycker att det är på något sätt roande? Eller är det egentligen lika plågsamt för alla? Man måste ta sig igenom Kalle Anka för annars är det inte jul. Och vi följer ju våra svenska traditioner här, eller hur?

Jag vet inte ens. Vad är ens våra svenska traditioner i detta? Jo, det är allt ovan – plus ett par saker till: Blondinbella hatar på Karl-Bertil Jonsson för att han är kommunist och ger julklappar till fattiga. SD-troll över hela Sverige bryr sig plötsligt asmycket om lucior, finska pinnar och vitlök. Och sedan Weise slutade som julvärld är det katastroftillstånd varje år.

Och, på tal om traditioner, bara så vi har det klart för oss: inget i den här texten får man säga i det här landet ens. 

God PK-jul på er alla.