Det är bolag där vinst­maximeringen gör att ett ­ständigt minskande antal ­anställda ska göra mer jobb än vad som är möjligt ens för befintlig personal, och där arbetarna förväntas jobba för lägre lön än tidigare. Det är privatiseringens förbannelse som nu smutsar ner Stockholms både pendeltåg och soprum.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Städarnas kamp har hamnat lite i skymundan bakom sopgubbarnas strejk. Låt mig lyfta fram den i ljuset. För att göra en lång bakgrundshärva kort: SL:s vd Anders Lindström åker till Hong Kong samtidigt som SL upphandlar driften av pendeltågen i Stockholm. Det blir skriverier om den här resan, för Lindström åker inte bara dit och döms för snatteri, utan för att han också besöker MTR, trots att upphandlingen är inne i en så kallad tyst period. Upphandlingen var värd 30 miljarder kronor. MTR vann den och tog över i december. Sammanträffande? Vad tror ni själva?

Hur som helst var den här historien ändå bara början. Sedan Stockholms pendeltåg togs över av MTR har saker hänt. Bland annat har bolaget upphandlat städningen av tågen. Tidigare hade ISS det uppdraget, men MTR valde att ge det till ett bolag som heter Reneriet.

Och det finns ett par problem med detta. Reneriet lade ett anbud som rymde mellan 120 och 130 anställda. Bolaget hade dålig koll på svensk arbetsrätt och räknade inte med att man var tvungen att ta över ISS personalstyrka i en så kallad övergång av verksamhet. Och på ISS, med samma uppgifter som de som Reneriet nu skulle utföra, arbetade nära 200 personer. Detta innebär att Reneriet sedan man tog över har gått back mellan 3 och 4 miljoner kronor varje månad, sett mot den egna budgeten och det anbud man gett MTR.

När jobbet skulle starta visade det sig också att det verkar vara omöjligt att utföra uppdraget, knappt ens med de nära 200 befintliga anställda, och verkligen inte med en så slimmad organisation som Reneriet hade tänkt sig. Enligt Pendelklubben i Seko har man behövt ta in extra arbetskraft dagligen, bland annat från finlandsbåtarna. Det gör ekvationen omvänd. Snarare verkar det ju vara för lite personal än för mycket.

Anställda inom Reneriet har vittnat om stor okunskap från företagets sida när det gäller arbetsrätt och avtal. Till det ska läggas att de städare som har tagits in från andra håll ofta går på arbetstillstånd, men inte uppehållstillstånd, och därför inte ­vågar säga ifrån om bristande villkor. I Seko Pendelklubbens egen tidning kallar en anställd det som händer för ”modernt slaveri”.

Seko Stockholm har drivit på för att stoppa Reneriet från att säga upp städarna i kampanjen ”städa inte bort städarna”. Med otaliga bilder på nedskräpade tåg, perronger och stationer, försöker man visa att situationen är ohållbar redan i dag.

Reneriet sitter, för att använda ren svenska, i skiten. Det låga anbudet man vann på går inte ihop med verkligheten och bolaget är i ekonomisk kris. Att det dessutom under sommaren har öppnats två nya stora stationer i pendeltågsnätet, som också de ska städas, adderar givetvis till kaoset.

I veckan blev den nya organisationen klar och det står klart att en stor och betydande del av städarna ­varslas om uppsägning. Initialt varslades 90 städare och sedan har bolaget suttit i förhandlingar om organisationen med facket. Städarna kämpar emot. Och precis lika viktigt som det är att stödja sopgubbarnas kamp är det att stödja städarnas.