Att det dessutom skedde mitt i en politisk situation där nätflitiga migranthatare nästan lyckats etablera det som en sanning att sexuella övergrepp i princip uteslutande utförs av horder av asylsökande var också viktigt. När de grövsta berättelserna kommer från de mest uppburna instituten i Gamla stan och de anklagade är de mest finkulturella ur svensk samhällselit kommer det aldrig att bli lika lätt igen för högerextremister att använda mäns sexuella våld som sitt starkaste politiska säljargument.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men jag håller också med de som varnar för att betrakta #metoo, dess siffror och berättelser, som en slags facit som objektivt beskriver situationen avseende sexuella övergrepp i Sverige. En av kritikerna är Anna Hedenmo, Publicistklubbens ordförande. För detta har hon fått en del skit. Men betänk detta: I Sverige finns ungefär 35 000 läkare, varav ungefär 17 000 är kvinnor. Av dessa undertecknade över 10 000 uppropet, det vill säga 61 procent. I Sverige finns betydligt fler personliga assistenter, nämligen minst 50 000, varav nästan alla, 40 000, är kvinnor. Av dessa underteckande 17 individer uppropet, och de flesta av undertecknarna vågade bara använda sina förnamn av rädsla för att identifieras av arbetsköparen eller brukaren.

Det är inte ens en procent, det är en halv promille av landets kvinnliga personliga assistenter! Ska vi därmed dra slutsatsen att personliga assistenter knappt någonsin ens fått höra ett ”Öh, schyssta pattar” medan de kvinnliga läkarna smyger fram i sjukhuskorridorerna beredda med pepparsprejen på grund av av den överhängande risken att bli våldtagen?

Jag har erfarenheter av bägge yrkena, men det behöver man inte ha för att inse att situationen är den rakt omvända mot vad dessa två #metoo-upprop anger.

Läkare är en yrkesgrupp med hög lön, mer anställningstrygghet än vad som kanske är bra och en stark fackförening som har politikernas öron. Med mycket få undantag arbetar läkare i offentliga, transparenta och noggrant reglerade arbetsmiljöer.

Personliga assistenters villkor beskrivs bäst genom att vända allt ovan till sin motsats. Två särdrag står ut: den obefintliga anställningstryggheten – oftast kan man bli uppsagd med två veckors varsel utan annan orsak än att brukaren känner för det – och att arbetsmiljön i första hand är brukarens hem. Det liknar inte på något vis andra arbetsmiljöer.

Jag råkade själv inte ut för något som jag skulle kalla för sexuella trakasserier i jobbet som personlig assistent, men minns ett par andra erfarenheter som säger mycket om det bristande inflytandet. I ett fall hade en brukare blivit alltmer rörelsehindrad, det handlade om en stor och tung person, och det började bli alltmer nödvändigt att installera en lift. Vilket vi flera gånger framförde. Brukaren och hens anhöriga hade dock en stark åsikt om att ens hem måste få se ut som ett hem och inte förvandlas till en institutionsliknande miljö. Att ”tvingas på en sjukhusapparat” var otänkbart och något de uppfattade som en kränkning av brukarens integritet. Emellan oss fanns en kommunal chef som tyvärr inte klarade att försvara sina anställda genom att gå emot detta vältaliga och högutbildade par. En annan brukare var kristen religiös fundamentalist och abortmotståndare. I detta hem passerade säkert minst 15 assistenter i vecka, de flesta unga kvinnor, vilket brukaren tyckte var praktiskt då man kunde exponera oss för antiabortpropaganda i form av broschyrer och flygblad. Även i detta fall tvådde chefen sina händer och menade att man måste få ha broschyrer i sitt hem.

Med dessa erfarenheter är det inte svårt att se framför sig vilket extremt utsatt miljö det är när det kommer till sexuella trakasserier.

Vidare tror jag att läkarnas #metoo underskrifter säger näst intill ingenting om manliga kollegers tendens till sexualiserade övergrepp. Vill man veta någon om detta får man nog snarare fråga sjuksköterskor och undersköterskor, yrkesgrupper som det i vissa historiska och sociala kontexter var läkares självklara rätt att genera och kladda på. Varför då ta risken att kladda på kvinnliga kolleger, personer som blir trodda och som rentav en dag går och blir klinikchefer?

Och mycket riktigt, om man granskar läkarnas #metoo-berättelsee så handlar de påtagligt ofta om att utsättas för sexistiskt skitsnack (”kvinnor blir aldrig bra kirurger!”, ”har du mens, eller?”) i syfte att förlöjliga och underminera kvinnliga kolleger. Detta är ingenting att trivialisera. Detta är något att utrota. Men det är inte precis detsamma som sexuella övergrepp.

Men man behöver inte gissa eller utgå från mina personliga erfarenheter. Man kan ju titta på Arbetsmiljöverkets siffror istället. Där står personliga assistenter ut som den yrkesgrupp med absolut flest sexuella trakasserier. Hela 14 procent av dem har drabbats av detta. Betänk den relationen: 14 procent drabbade och en halv promille undertecknare. Vad säger detta? Att frågan om makt över sin situation är och förblir central. Och att trista gamla arbetsrättsliga principer som anställningstrygghet förmodligen är ett starkare verktyg mot sexuella trakasserier än alla poddar och galor tillsammans.