Ledare: Glöm inte att slåss om ägandet

Detta är en direkt konsekvens av ett ägarförhållande där den som äger tjänar pengar och den som inte äger måste riskera sitt liv för att kunna ha det kvar. Så fungerar girighet och vinstintresse – det går liksom på autopilot när den som utnyttjar slipper sätta sig in i den utnyttjades situation. Han kan distansera sig och har inga problem att hitta på förklaringar som rationaliserar förhållandet inför det egna samvetet.

Gemensamt ägande har varit ett försök till lösning på det här problemet. Offentliga hyresvärdar är långt ifrån felfria, men de kan styras politiskt. När beslut ska fattas väger magnatens och servitrisens röst lika tungt.

Idag är det gemensamma ägandet under hårdför attack. Från politiker, men också från tjänstemän och allmänhet. I Malmö är kanske det tydligaste exemplet den årliga utförsäljningen av mark. I blocköverskridande enighet säljer Malmös politiker ut mark för hundratals miljoner varje år – bara Vänsterpartiet motsätter sig konsekvent.

Att istället hyra ut marken hade kunnat ge långsiktighet utan att den demokratiska kontrollen går förlorad, men att sälja den ger snabba intäkter. Det kortsiktiga vinstintresset har tillåtits bli norm även inom politiken.

Självklart avspeglas det på tjänstemannanivå. I Borås har det kommunala servicekontoret löst problemet med varierande arbetsbörda genom att anställa för topparna och när kommunens beställningar dalar komplettera med uppdrag från den privata marknaden. Den stora skalan och tryggheten i att vara en del av kommunen har kunnat hålla kostnaderna nere vilket har inneburit en konkurrensfördel på marknaden. Det sätter Konkurrensverket nu stopp för. Att Borås offentliga förvaltning kan utföra arbeten mer effektivt än andra blir i marknadens ögon ett problem.

Genom dessa ögon är den alltmer konkurrensutsatta postmarknaden ett bättre exempel på hur saker bör fungera – två separata brevbärare från två olika företag springer upp och ner i varje trappuppgång för att lämna ett brev var.

Det verkligt storskaliga kriget mot gemensamt ägande utkämpas på EU-nivå. I krisens spår tvingas de värst drabbade länderna att sälja ut allt de äger gemensamt som ett krav för att få så kallade nödlån. Samtidigt som Grekland auktionerar ut sjukhus och hela öar via internet skryter storbankerna med snabb återhämtning – det privata ägandet av bankerna har skyddats till varje pris.

Allt hänger ihop och är uttryck för samma koordinerade angrepp mot det gemensamma ägandet. Samtidigt försvinner ägande helt ur debatten. I takt med att klassbegreppet skiftar innebörd från äganderelationen till de individuella livsvillkoren och socioekonomisk bakgrund måste ägandet behandlas separat. Antikapitalister som inte förstår detta kommer att misslyckas med att förklara problemen med vårt ekonomiska system. Kanske krävs ett drastiskt grepp – att sluta använda det urvattnade klassbegreppet och börja prata klarspråk om ägande, utnyttjande och kapitalismen. Glöm hur som helst inte att slåss om ägandet.