Finanskrisen 2008 skakade världen och även djupt marknadsliberala regeringar lade sig i den fria marknaden – om än sällan över socialiseringens gräns. Men fortfarande är det riksbankernas synliga händer som håller mycket av västvärldens sviktande marknadsekonomier uppe med låga eller negativa räntor.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det är nu halvtid i kapitalismens senaste krisförlopp. Den neoliberala drömmen är bortsopad. Det är faktiskt det viktiga som inträffat de senaste tio åren. Vänstern har varit dålig på att fira det, mycket förstås beroende på att rasism och högerextremism länge utgjort huvudmotståndaren, och där framstår de sista nyliberalerna ofta som allierade för en ibland rätt tanklös vänster. Nyliberaler är alltid exemplariskt antirasistiska på idéernas plan trots att politiken de föreslår alstrar otrygghet och därmed rasism.

Men när 62 procent av moderatväljarna i dag är för begränsning av välfärdsvinster, inser man att något har hänt, på djupet. Och när ett globalt klimatavtal slöts i november förra året innebar det också ett slags farväl till idén om att marknad och kapitalism på egen hand kan klara problemen. I dag ser man alltmer sällan någon debattör på högerkanten gå ut med budskapet att totala avregleringar löser alla problem. Den evangeliska kraften i det nyliberala budskapet är uttömd.

Samtidigt krisar den breda liberalismen på ett sätt som den inte gjort sedan mellankrigstiden när den amputerat all socialliberalism.

Detsamma gäller konservatismen, vars energier överförts till högerextrema partier. Massarbetslöshet tycks permanentad i stora delar av västvärlden, samtidigt som breda folklager ser hur välfärdssystemen är under konstant press mot ökad utarmning.

Så ser det ut halvvägs genom kapitalismens senaste kris. Och jag tycker mig se att politiken överallt är full av symtom på denna halvtidskris. Donald Trump är ett symtom. Brexit är ett symtom. Högerextremismens framgångar är symptom.

Och på den vänstra halvan av politiken tvingas väljare nöja sig med det minst dåliga. Vi håller på Hillary Clinton för att Donald Trump är värre. Vi hoppas på den rödgröna regeringen därför att det borgerliga alternativet är värre, särskilt som det kan inrymma SD.

Ingenstans kliver heller riktigt handlingskraftiga regeringar fram. Stefan Löfven är parlamentariskt vingklippt. Hillary Clinton kommer, om hon vinner (det här skriver jag före valets utgång), inte att ha representanthuset med sig och kanske inte ens senaten och riskerar att bli en svag president. Det är som att gå på vinterns första ishala gator – man tvingas hela tiden till små steg.

Det som kännetecknar västvärldens politiska klimat är sedan många år en djupgående leda. Och när vänsterrörelser äntrar scenen framträder de på sin höjd som tillfälliga och svaga avvikelser från det marknadsliberala paradigmet. Bernie Sanders väckte entusiasm, ja, men de marknadsliberala eliterna var för starka i hans eget parti och i media för att låta det gå för långt.

Håkan Juholt var i Sverige en sådan avvikelse; han väckte entusiasm, visst, men en partielit som i årtionden trimmats in i det marknadsliberala paradigmet förmådde inte hantera det. Samma sak med Jeremy Corbyn.

Är det en slump att flera av dessa personifieringar av avvikelserna är äldre personer? Nej. De hade ett politiskt liv före det marknadsliberala maktövertagandet på 80- och 90-talen. De skolades in i ett annat sätt att se på politik. I en värld där marknadsliberala lösningar är prövade och gamla kunde de därför plötsligt stå för något annat.

Podemos, Syriza, Jeremy Corbyn, Bernie Sanders, Håkan Juholt – i slutändan är samtliga dessa fenomen på sin höjd föraningar om vad som med tiden skulle kunna komma. Som det ser ut nu förlorar dessa gestalter och rörelser nästan överallt, eller så fortsätter de som Syriza att regera på ett mycket urvattnat program. De träder fram och väcker något hos slumrande väljare. Men de är ännu bara undantag i en politisk värld som i partier, media, institutioner, statsapparater ännu domineras av folk som ideologiskt trimmats av en doktrinär marknads-liberalism.

När jag skriver att vi är halvvägs genom den senaste kapitalistiska krisen är det naturligtvis bara en historiefilosofisk gissning. Ingen vet. Det här kan vara normaltillståndet för långa tider framåt. Men tänk om avvikelserna framöver kommer tätare?

I vart fall borde den breda vänstern se till att med klang- och jubelfester fira nyliberalismens död. Det är inte början på något nytt. Men det är definitivt slutet på något gammalt.