”Jag förstår rädslan bland invandrare”, sa statsministern som samarbetar med ett parti som hatar invandrare. Det går nog inte att uttrycka det tydligare än så.

Ulf Kristersson (M) gjorde bra ifrån sig under den första pressträffen efter masskjutningen i Örebro. Han var sympatisk, genuint skakad. 

Men sedan framkom att flera av offren i masskjutningen var utlandsfödda, vilket satte statsministern i kläm. Han måste ju visa omtanke och sorg, men samtidigt undvika att skada Jimmie Åkesson (SD) och Tidösamarbetet. 

Gång på gång har han tonat ner resonemangen om ett ideologiskt motiv. Lustigt, ändå, hur en grupp människor kan vara politik i allt de gör, förutom när de dödas (som bland andra Aftonbladets Irena Požar påpekat).

”Prata gott om oss invandrare”, sa en kvinna i Örebro till Dagens ETC. Tänk att det är något av det första man tänker på efter ett fruktansvärt dåd där tio personer har mördats. 

Och det går hand i hand med det som går att skönja i hur offren beskrivs av sina anhöriga: de hade jobb, de var skötsamma, de lärde sig svenska. 

Bryt samarbetet med Sverigedemokraterna. Annars är omtanken bara hyckleri.

Det finns en inbyggd medvetenhet om att invandrare måste bevisa att de inte är en belastning, även i döden. Som om det spelar roll för en människas värde att man har ett anställningsavtal, eller hur bra man är på svenska verb. 

Det är Kristersson och hans samarbetspartier som har piskat upp den stämning som gör att sådana saker behöver sägas. Som skapat den rädsla statsministern säger sig förstå. 

Så, Ulf Kristersson, om du verkligen vill att invandrare ska känna sig trygga: Bryt samarbetet med Sverigedemokraterna. Annars är omtanken bara hyckleri.