Statsministern stod inför vägskälet och han valde fel igen. Grundläggande demokratisk impuls, försvara de granskande mediernas status. Eller snurra ett varv till med kontorsstolen inne på Rosenbad med hjälp av han som tycker att medierna ska backa undan och permanent hålla käften (som tur var har i alla fall många av landets publicister solid ryggrad). Kristersson valde Åkesson. Igen. Allt annat är skådespel.

Sverigedemokraterna visade hela sitt register. Metod efter metod. Det var ju bara ”datakillar” som drog några plumpa skämt. Kan ni inte internet? Har ni ingen humor!? 

Just nu befinner sig krishanteringen i att – med understöd av flocken högerkonservativa tyckare – hävda att SD mest skojar på Tiktok medan Socialdemokraterna besudlar oss alla med sin fruktansvärda, sluga, samvetslösa partiapparat.

Men ja, nu vet vi med säkerhet det vi redan visste (Dagens ETC avslöjade ju trollfabriken före senaste valet):

SD bedriver en påverkanskampanj

SD konspirerar mot demokratin.

Jag ska inte upprepa det, men istället lyfta fram något som jag nog ändå tycker har saknats i debatten, eller åtminstone fått för lite utrymme. Det är de mänskliga konsekvenserna. Kött och blod. Det där som inte handlar om demokratin som tanke och praktik, som ett paraply, utan om alla som där under uttrycker åsikter eller identiteter som inte faller SD på läppen. 

Det är de offentliga personerna, sådana som Annie Lööf, som tvingas in i trollfabrikens malande hatkvarn. Men det är ju vanligt folk också. Vi ska inte glömma bort alla som fått utstå manipulerade drev som utgår från denna av partiet avlönade kommandostyrka, som sedan piskas vidare av ökända svansen. 

Vanligt folk blir rädda. 

Tvingas faktiskt bort från demokratin. 

Hur många handlar det om? 

Hur många läser nu artiklar och ser inslagen där SD hävdar att deras reaktion på oberäknelig aggressivitet och politisk mobbning egentligen handlar om att de är tråkmånsar, att de inte kan fnissa och lolla med grabbarna som stryker längs Joakim Wallersteins ben? 

Jag läser om Eigil Söderins avslöjande, speciellt då delen om hur Tobias Andersson (som för övrigt drillats av Donald Trumps nätverk) styrde sina SD-minioner att infiltrera en klimatdemonstration. Där fotograferade man unga engagerade tjejer, för att sedan hänga ut dem på den högerextrema sajten Samnytt.

”De hade lagt på clownmusik och klippt intervjun så att jag framstod som dum och okunnig. Jag kände mig oerhört förnedrad. Videon hade över 2 000 kommentarer och tonläget var väldigt hårt och hånfullt”, berättar Stina som inte vill framträda med sitt riktiga namn.

Det var Tobias Andersson själv som, i brist på bättre ord, intervjuade henne.

”Jag har mått fruktansvärt dåligt över vad han gjorde mot mig”, säger Stina.

Trollad!

Jätteroligt!

Det finns fler exempel.

I valrörelsen lade en privatperson, utan partikoppling, ut ett SD-kritiskt inlägg på Facebook om en incident vid en valstuga. SD:s trollarmé gick in och hetsade. Trycket blev enormt, berättar mannen för Dagens ETC.

”Jag blev utsatt för hat och hot. Det var väldigt obehagligt när de började skriva kommentarer. Även en lokal SD-politiker gick ut och kallade mig lögnare. Till slut tog jag bort mitt inlägg. De tystade mig.”

Läs det igen.

De tystade mig.

Det är, menar jag, trollfabrikens kanske värsta effekt.

Det kompenseras inte det minsta av vilka ursäkter och bortförklaringar som borgerliga partiledare bjuds på i slutna rum, långt från förövarnas skoningslösa digitala välde.