Det enda ställe där det fanns en utväg ur värmeklaustrobin var faktiskt, paradoxalt nog - bilen. Man längtade till den iskalla AC:n där. Köld kan man på olika sätt ändå komma undan - men hetta? Hetta omringar kroppen. Tar den som gisslan.
Känslomässigt var det ändå ett slags lokal klaustrofobi jag kände den sommaren för fyra år sedan. Cellskräcken fanns förstås teoretiskt i global skala. Men inte riktigt i känslorna. Denna sommar är annorlunda, trots att den i Sverige varit väldigt sval och våren direkt kall. Och det är värmevågorna och de stora bränderna i Europa som nu skapar en global klaustrofobi hos mig.
När jag skriver det här befinner jag mig i Tyskland, det börjar kännas litet varmare redan när vi passerar Hamburg och jag ser de enorma cointainertravarna på fullastade fartyg. Och i brittisk press varnas det i ordalag jag inte tycker mig ha sett tidigare för en annalkande heatwave. Hettan från södra Europa är på väg in över Storbritannien och risken är stor att nya värmerekord sätts. Hur många tusen britter kommer att dö av hettan?
Samtidigt läser jag om bränderna och torkan som skördar liv och ödelägger skogar och jordbruksmark. I Portugal brinner enorma områden, en helikopterpilot har störtat och dött. Spanien plågas, liksom södra Frankrike av hetta och bränder. Jag stirrar på satellitbilder av floden Po, som utgör själva navelsträngen i det norditalienska jordbruket mellan jorden själv och allt ris och alla grönsaker som odlas där. Nu ligger flodbäddar uttorkade. Saltvatten från havet tränger in allt längre i landet. Samtidigt som allt detta pågår brinner väldiga områden i Sibirien och rök driver in över amerikanska västkusten. Och i USA är hettan plågsam i en rad delstater.
The Guardian har en artikel där förstasidor från europeisk press och världspress visas: en överhettad värld träder fram. Jag orkar inte längre ens hålla isär alla braskande klimatnyheter. De flyter samman till fyra cellväggar. Den globala cellskräcken griper tag i mig.
Världssmärta, Weltschmerz, var det ord som den tyska romantiken en gång myntade för känslan av att den fysiska verkligheten inte förmår tillfredsställa själens behov. Numera har ordet skiftat innebörd till betydelsen att bära tyngden av all världens olyckor på sina axlar. Men hettan som nu drabbar stora delar av Europa är inte bara en tyngd över axlarna - den finns i själva kroppen och i det som romantikerna kallade själen. Den kommer från marken under fötterna, från himlen, från lågorna som slår ut från datorskärmen. Det går inte att undkomma.
”Klaustrofobi eller cellskräck, är en irrationell rädsla, fobi, för att bli instängd” står det på Wikipedia och texten fortsätter: ”Man kan drabbas av en panikattack och ibland så vill man också sätta sig ner och kura ihop sig till en liten boll för då känns det som om utrymmet ökar.” Och jag kurar ihop mig till en liten boll i Tyskland, på väg mot Amsterdam, men utrymmet i världen blir inte större för det.
Jag läser i mobilen att vädret i Sverige ska bli varmare mot slutet av veckan. Minnet av sommaren 2018 seglar genom medvetandet och jag ryser. Men än så länge finns inte många spår av den europeiska eller världshettan i svensk politisk debatt och inte heller särskilt mycket i medierna, även om det rapporterats litet mer de senaste dagarna. Svensk politik har krupit ihop till en liten boll. Den har drabbats av ett slags fobi för all systemkritik, all civilisationskritik. Fler verkar vara upprörda över strejkande piloter än över uppvärmningen av planeten.
Jag skulle visserligen tro att Miljöpartiet till slut kommer in i riksdagen. Men den gröna dimensionen i den politiska debatten är häpnadsväckande svag. El- och bränslepriser samt gängskjutningar diskuteras långt mer. Och så växer i mig också den politiska klaustrofobin och fogas till klimatcellskräcken i ett brinnande Europa.
Global cellskräck. Instängd på en planet, i en civilisation. Och det finns ingenstans att fly.
