Man brukar säga att varje generation rör sig i ett och samma mönster, eftersom de formas av samma livsavgörande händelser och trender. Som lågkonjunktur eller högkonjunktur, klimatkrisen eller en pandemi. 

Men Generation Z, där de som är födda ungefär 1997–2012 ingår, kan snarare betraktas som två generationer: Gen Z-männen och Gen Z-kvinnorna. De röstar nämligen helt olika. 

Det är utgångspunkten för det vi kallar Genusgapet, en serie texter där vi undersöker frågan ur olika vinklar. Hur det ser ut på landsbygden och i storstäderna, vilken roll sociala medier kan tänkas spela, hur unga mår i dag – bland annat.

De växande klyftorna mellan kvinnors och mäns ideologier är inte begränsade till Sverige. På flera håll runtom i världen ser vi samma utveckling, bland annat i USA och Tyskland. 

Kvinnor är mer liberala, mer vänster. Män drar sig åt höger.  

Fenomenet fick stor medial uppmärksamhet tidigare i år när Financial Times publicerade en artikel på ämnet, med ett antal grafer som gjorde utvecklingen tydlig. Män och kvinnor delar inte samma världsbild, skrev artikelförfattaren John Burn-Murdoch – och att det kan få långtgående konsekvenser. 

I masteruppsatsen Ungas skifte till höger? (Linnéuniversitetet) från 2023 undersöker Matti Welin unga svenskars röstmönster 2010–2022. Under perioden ökade andelen unga män som röstade på M, SD eller KD avsevärt mycket mer än andelen unga kvinnor.

Gapet mellan mäns och kvinnors röster på dessa partier ökade framför allt i de två yngsta ålderskategorierna. Männen i den yngsta ålderskategorin sticker ut mest. Där ökade andelen som identifierar sig som höger med 17,4 procentenheter mellan 2010 och 2022. 

En mätning av Verian/SVT i december 2023 visade ett stort politiskt avstånd bland män och kvinnor i åldern 18–29 år. Av männen skulle 58 procent rösta på Tidöpartierna och 35 procent på något av oppositionspartierna. Av kvinnorna skulle hela 70 procent rösta på oppositionen, 29 procent på Tidöpartierna.

Att förstå vad den här utvecklingen beror på – och hur den kan vändas – borde vara högsta prioritet för partier på vänstersidan. Men också för en rödgrön ledarsida som Dagens ETC:s. 

Jag har läst, funderat och analyserat. Tittat på röstningsmönster historiskt, i senaste valet. Läst studier och artiklar. Pratat med människor. Snart kommer ni att kunna läsa en intervju som jag länge velat göra.

Men först måste vi fortsätta gräva i bakgrundsfaktorerna, försöka formulera rätt frågor.

Sverige är som sagt inte det enda landet som upplever en högervåg (framför allt bland unga män). Stödet för Sverigedemokraterna har ökat stort de senaste åren. Innebär det kort och gott att fler blivit främlingsfientliga? Är var femte svensk väljare rasist? 

Kanske blir du förvånad över uppgiften att yngre väljare ofta är mer positiva till invandring än vad äldre väljare är. Det kan tyckas gå stick i stäv med SD:s starka fäste bland unga. Eller så är det något annat än nationalismen och den åtstramade invandringen som lockar, hur naivt det än må låta. 

I en artikel i The Guardian ställer sig Jon Henley och Pjotr Sauer frågan “Varför flockas unga väljare till extremhögern i delar av Europa?”. Bland annat vänder de sig till Cathrine de Vries, statsvetare vid universitetet i Bocconi, för att få svar.

Och hennes svar ska fastna i mig. 

Det handlar om Nederländernas röstningstrend, som liknar den vi ser i Sverige. Hon säger att unga nederländare inte rakt av blivit främlingsfientliga, utan att deras liv blivit mer osäkra. Det gör att de röstar för det som kallas för “livelihood security”, försörjningstrygghet. 

Innebörden är att ha en tillräcklig och förutsägbar inkomst, en trygg bostad, tillgång till utbildning och vård och ett skyddsnät för oförutsedda händelser. 

Kort och gott: välfärd. 

Och bristen på välfärd – att man lever ett otryggt liv – fick dem att rösta som de gjorde. De röstade på löften om att saker ska ordnas upp, även om det löftet kom med nationalistiska budskap om att sätta det nederländska folket först. Vissa röstade förstås för just nationalism och minskad invandring, men det kan knappast gälla alla. 

I Sverige har flera partier bidragit till polariseringen, medelst klassisk “vi och dem”-retorik. Den senare gruppen är alltså invandrare; “vi” är det högerextrema partier ser som “riktiga svenskar”. 

Pippa Norris och Ronald Inglehart, författare till Cultural Backlash – Trump, Brexit And Authoritarian Populism, menar att det här är ett resultat av kombinationen auktoritarianism och populistisk retorik. 

Det mynnar helt enkelt ut i politik som kretsar kring försvarandet av alla som ingår i “vi”, på bekostnad och restriktion av alla som inte ingår där.

Den populistiska auktoritarianismen har vuxit fram av ökad urbanisering och mångfald, flertalet flyktingvågor och ökad jämställdhet mellan könen, menar författarna. Man kan beskriva det som en upplevelse av att förlora något: makt man är van vid, tryggheter man alltid haft. I stället för att lägga skulden på politiken läggs den på gruppen som anses hota den egna positionen, den egna tryggheten. 

För en väljare som oroar sig för och lider av bostadskris, skolkris och vårdkris borde vänsterpolitik ligga närmast till hands. I stället röstar många av dem på högerpartier – partier vars politik inte handlar om att bygga fler hyresrätter, göra sig av med marknadsskolan eller stärka vården.

När tappade vänsterpartierna sin relevans och vad är det högern gör rätt? 

I mitt arbete med den här artikelserien har en sak återkommit mer än någon annan. Man kan säga att den handlar om vilket erbjudande partierna ger, vad politiken säger sig ska kunna åstadkomma – eller snarare bristen på just detta.

När jag intervjuade en ung SD-väljare nyligen (ni kan snart ta del av intervjun) sa han något som jag tänkt på länge. Nu fick jag höra det från någon annan – någon som inte tycker och tänker precis som jag. 

– Alla andra säger vad de inte vill. De säger vad som inte är bra.

Är svaret så enkelt som att Sverigedemokraterna säger vad de vill medan övriga partier misslyckas?

Självklart inte. Men det ligger något i det: att övriga partier lagt mer fokus på att följa efter Sverigedemokraterna än att hitta sin egen väg. Att det enda partierna till vänster har lovat är att väljarna inte får Sverigedemokraternas politik. Vad man får i stället är höjt i dunkel. Och avståndet mellan sidorna har onekligen krympt.

En hel generation unga som upplever att samhället går åt fel håll och vill ha trygga bostäder, en bra skolgång och fungerande vård, borde minst sagt vara mottaglig för vänsterpolitik. Vi borde se en vänstervåg.

Men någon hann före med att lova lösningar och svara på de ungas frågor. Möjligen var de också på rätt plats – det vill säga inte bara innanför tullarna i Stockholm. 

Det går inte att komma ifrån att ett stort ansvar ligger på Socialdemokraterna. Hur man än vrider och vänder på det är de motorn, de som har kapaciteten att förändra. Utan S, inget rödgrönt samarbete. Utan S, ingen vänstervåg.

Vänstern, särskilt S, måste leta rätt på sina värderingar. Behovet av dem är större än någonsin – ändå har de gjort sig av med dem. Där finns ingen logik, förutom för den som bara jagar röster. 

Men det finns nya chanser. Här är en.