Men i dag är jag inte på humör att fördjupa mig i ledsamma ting. Göteborg har också sina stora fördelar! En stad som är mer vänster än höger, en stad som trots massivt motstånd från surmulna bilfanatiker kunnat baxa igenom både trängselskatt och Västlänk. En stad runt en stor, vänlig, sävlig älv, en stad med lika många vackra kullar som Rom.

Låt mig också nämna några personliga favoriter, som jag uppenbarligen delar med tusentals medmänniskor.

En sådan favorit är Göteborgsvarvet. Jag sprang tio varv innan ett trasigt knä fick mig att sluta – då var jag 58 och inget konstigt med det. Det var alltid en fest att springa varvet, hela vägen uppför Säldammsbacken, genom Majorna och upp på Älvsborgsbron med sin hänförande utsikt och sina uppfriskande vindar. Hisingen var då för tiden en främmande kontinent för mig men full av muntra människor som kantade banan. 

Göteborgsvarvet fortsätter mig förutan, och nu gläds jag åt att vara åskådare någonstans i slutet av banan. Det är lika roligt att se eliten flimra förbi som att betrakta de tappra motionärerna. 

Loppet går i fagraste maj när Göteborg och Sverige är en enda stor gratisfest av blommor och grönska.

Lika välplacerad på året är en annan favorit: filmfestivalen. Den ligger i skiftet mellan januari och februari, i den fulaste av årstider. Då sluter sig biomörkret barmhärtigt kring de frusna och glåmiga besökarna som strax på filmens vingar förs in i andra verkligheter. Festivalen är alltid ett vågspel. Ibland överraskas man av okända mästerverk, ibland tvingas man åse kalkoner som trots ett idogt knatande och kacklande inte förmår lyfta. Resten av året är filmerna som visas redan tuggade av kritikerna, men vid festivalen är vi alla kritiker på egen hand. 

Det dröjde längre innan jag började gilla Bok- och biblioteksmässan. Som så många andra fnös jag i början om ”Kiviks marknad”. Det händer väl fortfarande att samma tanke far genom mitt huvud när bullret och trängseln nere på golvet blir som värst. Men oftare känner jag glädje och ett slags lokalpatriotisk stolthet. Alla i bok- och bibliotekssverige är ju där – och därtill dessa 100 000 människor som betalar dyrt inträde för att få beskåda den kaotiska mångfalden av böcker och författare.

Göran Johansson talade på sin tid om att Göteborg skulle bli en ”evenemangsstad”. Själva målet förefaller mig riskabelt. Glitter och glamour kan användas för att dölja en hård och grå verklighet. Evenemang är fest. Människor behöver alltid bryta sin vardag med fester. Men vardagen förblir ryggraden i våra liv. Att göra den vardagen dräglig för alla är det viktigaste för oss alla, professionella politiker eller ej. Huvudmålet måste vara ett Göteborg som bryggar över klyftorna mellan människor och ett Göteborg som sätter miljö och barn före bilar. Med ett sådant mål har vi rätt att också festa!