På måndagens morgon skickade Industrivärden ut ett pressmeddelande. Det hade odiskutabelt nyhetsvärde. Inte bara för att investmentgruppen från kontoret på Storgatan 10 fattar beslut som har direkt konsekvens för tiotusentals anställda på några av Sveriges mest namnkunniga företag. Men också för att just detta pressmeddelande signalerade något gentemot gruppens egen högsta sfär, liksom gentemot näringslivets övriga direktörer och styrelsepersoner. En sammanbiten varning.

”Huvudägarna i Industrivärden, LE Lundbergföretagen och Handelsbanken, har meddelat att de inte anser det lämpligt att Anders Nyrén leder styrelsearbetet i Industrivärden och har därför återtagit sitt tidigare förslag till valberedningen”, stod det i pressmeddelandet.

Girighet kan ofta tolereras, men inte när den orsakar dålig publicitet, som i sin tur avslöjar glappet mellan allmänheten och den snäva krets män – och fåtalet kvinnor – som driver landets största bolag.

Industrivärden har fått skämmas grundligt på grund av Anders Nyrén. Han har uppenbarligen haft förtvivlat svårt att förstå kritiken som riktats mot honom och mot en osund, slösaktig och herrklubbsliknande företagskultur. ”Det här med privatjet i olika former används väldigt mycket i svenskt näringsliv, det är en företeelse vi måste vänja oss vid”, sa han obesvärat i februari om resor till exklusiva jakter, fotbolls-EM och sommar-OS.

Nu tvingas Nyrén alltså bort från Industrivärden, där han tjänstgjort i 15 år och blivit en av de absolut mäktigaste inom svenskt näringsliv.

Nyrén har inte gillats av samtliga sina kollegor, av vissa anses han vara för knuten till kapitalmarknaden – ”en riktig finans­knodd”, som en källa säger till Dagens Industri – men att beslutet om hans avpollettering kommuniceras så här explicit, helt utan förmildrande omskrivningar, utan försök att värna Nyréns eftermäle… Ja, det borde faktiskt skaka om styrelserummen åtminstone lite.

Det finns gränser för girighet.

Även inom ­näringslivet.