Den svenska modellen ska värnas, det är både fackförbund och näringsliv eniga om, och den är aldrig så aktuell som nu, i avtalstider. Men gig-ekonomins expansion väcker frågor om vilka som omfattas av denna modell.
Kärnan i den svenska modellen är förhandling mellan arbetsmarknadens partner. Minimilöner lagstadgas inte, utan förhandlas fram mellan arbetsköpare och arbetstagare (genom fackförbund).
Nyligen kommenterade myndigheten Konjunkturinstitutet de pågående förhandlingarna inom industrin – som är vägledande för resterande branscher – och påtalade att det angivna budet från medlaren var förvånansvärt lågt. Genast gick då Svenskt näringsliv i taket och rasade över att myndigheten på så sätt lägger sig lönebildningen.
Samtidigt stormar det på gig-fronten. De senaste veckorna har gig-företagens brist på kollektivavtal återigen blivit en högst aktuell fråga.
I Norrköping har bud som kör för gig-företaget Wolt gått ut i strejk och i samband med detta rapporterade Norrköpings Tidningar om deras arbetssituation. Trots att buden arbetar för Wolt frånsäger sig företaget arbetsgivaransvar, med hänvisning till att buden är egenföretagare eller anställda via andra bolag.
Strejken i Norrköping är en protest mot minskade löner. Man vittnar om sjudagarssveckor med tolv timmar långa arbetspass. Trots detta landar inte månadslönen på mer än 10 000 kronor efter skatt.
Inget av de strejkande buden i Norrköping är anslutna till Svenska Transportarbetareförbundet (Transport), men fackets ombudsman uttalar ändå sitt stöd för de strejkande i Transportarbetaren. Där presenteras också en förklaring till att de inte är medlemmar: gig-arbetare har helt enkelt inte råd.
Det gig-ekonomin gör är att den skapar parallella världar på arbetsmarknaden. Och visst finns det här en tydlig faktor som avgör om du är en del av den kollektivavtalsomfattade värmen, eller får stå ute i kylan: nämligen vilket land du fötts i. I granskningen som NT gjort är alla de strejkande från Mellanöstern eller Pakistan.
Hans kollegor är rädda, och det kommer vittnesmål om att strejken från Wolts sida hanterats genom att rekrytera nya bud.
De som går ut med namn och bild i NT, som Nageeb, har möjlighet att göra det eftersom han har en annan fast anställning. Han kan kritisera de odrägliga arbetsförhållandena eftersom han inte riskerar att bli av med hela sin inkomst om hans uttalanden skulle förarga Wolt. Hans kollegor är rädda, och det kommer vittnesmål om att strejken från Wolts sida hanterats genom att rekrytera nya bud.
Det fasta jobb som gör att Nageeb kan tala ut i NT är som färdtjänstchaufför. Men på andra håll i landet är även den typ av trygghet på väg att försvinna till följd av gig-ekonomins expansion.
Nyligen kom nämligen nyheten att Region Uppsala valt att inkludera gig-företaget Bolt i upphandlingen om regionens sjukresor. Taxiförbundet påtalar det absurda i att Bolt släpps igenom för att de lovar bättring, utan att man kollar på hur de skött sig tidigare.
Precis som Wolt saknar Bolt kollektivavtal. I Transportarbetaren talas det om hur detta leder till att facket inte har någon insyn i hur villkoren inom företaget ser ut. Det är helt enkelt en katastrof, enligt Transports ombudsman.
I skuggan av den trygga svenska modellen finns en stor grupp, ofta utrikesfödda, som är fast i företag utan kollektivavtal. I Region Uppsalas agerande ser vi ett verkligt hot mot den svenska modellen, men på den punkten väljer Svenskt Näringsliv, föga förvånande, att tiga.
Situationen i Uppsala och Norrköping ger en tydlig bild av hur en grupp arbetare numer står utanför förhandlingar och märken. Eftersom de arbetar för företag utan kollektivavtal finns inga reglerande instanser.
Det vi ser ske i realtid är hur de parallella världarna på arbetsmarknaden cementeras, när till och med regionerna viker sig för gig-ekonomin.
