Det finns nästan inget vatten.

#ChennaiWaterScarcity Scenes of the dried up Thiruneermalai, Chembarambakkam, Perumbakkam and Korattur lake in Chennai.

All major reservoirs supplying water to Chennai dry up, read: https://t.co/r1YCRn1Pf3#தவிக்கும்தமிழ்நாடுpic.twitter.com/3Qr3jvIZk5

Skolor skickar hem elever, restauranger slutar servera. Alla väntar på monsunen. Men under senare år har regnen kommit senare och gett ett mer ojämnt flöde.

Det är ett akut krisläge.

Politikerna har ingen annan lösning än att titta mot himlen.

Ganska exakt det här har klimatforskare varnat för, att stora delar av mänskligheten snart kommer att upptäcka att sötvatten är en bristvara som kan orsaka svåra konflikter mellan städer, regioner och nationer.

Det handlar om en kraftfull kombination.

Hur vi missbrukar miljön.

Hur vi ständigt förvärrar klimatkrisen.

Destruktiv påverkan i flera led.

Chennai är ett avskräckande exempel. Fyra sjöar förser staden med vatten. Nu är de så gott som torrlagda, bara en procent av optimal volym återstår. Det här betyder att många av staden invånare inte kan tvätta sig eller laga mat. För fattiga är den dagliga frågan nu om man överhuvudtaget ska hitta dricksvatten. 

Mitt i den heta sommaren. 

Mitt under en extrem värmebölja.

En orsak är att monsunregnen har dröjt, samt att de under senare år gett ifrån sig mindre, vilket har gjort att vattentäkterna inte fyllts på som normalt. Men saken är den att det inte längre finns något normalt.

Klimatkris kommer med extremväder.

2015 var monsunregnen så kraftiga att Chennai översvämmades och hundratals människor dödades. Men det har inte gällt 2016, 2017, 2018 och 2019. 

Sporadiskt, ryckigt. 

Ett föränderligt mönster.

Sent omsider har det nu ändå börjat regna i Chennai. Men reservoarerna kommer inte att vara fyllda förrän om flera månader, om de nu någonsin blir det igen.

En giftig mix av klimatkris och usel hantering av myndigheter, förklarar Tarun Gopalakrishnan vid ett New Delhi-baserat forskningscenter den uppkomna situationen. Alltså hur vi missbrukar miljön.

Faktum är att det fortfarande varje år faller tillräckligt med regn över Indien (4 000 miljarder kubikmeter) för att tillgodose befolkningens behov (3 000 miljarder kubikmeter). Men denna resurs slösas bort. Bland annat på föråldrade bevattningssystem och på ohållbara grödor. 

Politiker prioriterar inte att ta till vara nederbörd. Konsekvensen är alarmerande. Redan nästa år kan ett 20-tal indiska städer, inklusive huvudstaden, använda sitt sista grundvatten. Det betyder att 600 miljoner indier står inför ”hög eller extrem” vattenstress, enligt den statliga tankesmedjan Niti Aayog.

Chennai hade kunnat dra nytta av de massiva regnen för fyra år sedan, men när vattendrag asfalterats över och våtmarker dikats ut… Vattnet kunde inte tränga ner i marken. Det forsade genom staden för att sedan förspillas.

Politikerna lärde sig absolut ingenting.

De hoppas på nästa monsun.

Samtidigt har indiska delstater redan börjat anklaga varandra för att använda för mycket vatten. Och i norr finns Himalaya där stora floder har sina källor. Indien är beroende av dem. Det är också Bangladesh och Pakistan. Så vad händer när konflikten blir mellanstatlig? Vilket den redan är, men ännu i sin linda. Och ännu har Kina inte fullt ut formulerat sina krav.