De ekonomiska förutsättningarna är fortfarande en av de mest avgörande markörerna i samhället – pengarna styr helt enkelt. Både för individer, men också för kommuner. Pengarna är heller inte speciellt jämnt fördelade. Det gör att skattesystemet är det mest kraftfulla politiska verktyget som vi har, om det används rätt. Både för individer och för kommuner.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Av och till förs det diskussioner om att skattesystemet behöver reformeras. Det handlar inte om att förändra en skatt där eller att skapa en ny skatt där, utan snarare om att systemet i sin helhet behöver göras om.
Ett allt vanligare förslag brukar handla om att Sverige ska snegla på Norge och hur bland annat naturresurser beskattas där. Den bärande principen i den norska modellen är att de platser som har naturresurser får kompensation för detta, eftersom exploateringen ofta påverkar den lokala naturen negativt. Samtidigt bidrar exploateringen till den norska ekonomin, och därför får dessa platser också den del av kakan som de – sett till befolkningsmängd – inte kan uppnå via inkomstbeskattning.
Det skulle kunna vara en väg framåt för att vända en utveckling av fallande ekonomi i stora delar av norra Sverige. Problemet är väl att andra regioner också skulle hävda att just deras resurser är extra viktiga för statskassan och de också bör kompenseras.
Det finns ytterligare ett problem med att den bärande principen för skattesystemet ska vara inkomstutjämning, nämligen att det i riksdagen finns en borgerlig majoritet. Och det är riksdagen som har makten över skattesystemet, och all den fördelningspolitiska kraft som den skulle kunna ha. Borgerlig politik har inga ambitioner att vara inkomstfördelande – eller maktfördelande för den delen heller.
För att få ett skattesystem med en större fördelningspolitisk styrka kan ett sådant inte tas fram tillsammans med partier vars ekonomiska politik rör sig i motsatt riktning. Det framgår tydligt i de borgerliga partiernas senaste budgetar. Liberalernas senaste budget hade en snarast motsatt fördelningseffekt – från fattig till rik.
Jag tror också att skattesystemet måste reformeras, men utifrån en bärande princip om inkomstutjämning, både för individer och kommuner. För mig innebär det att alla ska betala in till staten och sedan blir det statens uppgift att fördela de gemensamma resurserna utifrån behov. Där måste självklart geografi spela roll – det måste finnas ett tydligt regionalpolitiskt avvägande i fördelningen av våra gemensamma resurser på ett sätt som gynnar de regioner som tidigare dragit det kortare strået. Det är i inkomstfördelningen och i utjämningssystemet som reformerna behöver göras.
Detta kommer inte att kunna ske i samarbete med borgerliga partier utan att det blir eftergifter. Risken är att den eftergiften kommer att handla om inkomstutjämning. För att kunna driva en ekonomisk politik som skapar verklig förändring måste den borgerliga majoriteten i riksdagen minskas till en minoritet.
