Det var under Alliansregeringen som politiken radikalt förändrades. Personer utan jobb började kontrolleras hårdare och kraven blev strängare. Arbetslösa som sökte a-kassa tvingades från år 2013 att fylla i en rapport och beskriva vad de har gjort och vilka arbeten de har sökt för att få ett jobb.

Förslaget mötte stark kritik när det infördes. Socialdemokraterna skällde på Moderaterna och lovade förändring. Men när Socialdemokraterna själva kom till makten fortsatte arbetarpartiet i samma anda och stramade åt reglerna ännu mer.

Nu skulle inte bara de med a-kassa synas i sömmarna, reglerna skulle gälla alla hundratusentals långtidsarbetslösa. Samma år infördes även nya bestämmelser som innebär att den arbetssökande som råkar missa ett möte eller att fylla i sin aktivitetsrapport utsätts för repressalier.

Men inte nog med det. Språket som Arbetsförmedlingen och A-kassan använder för tankarna till maffian – det är hotfullt och aggressivt. Den om förlorar sitt arbete får bekanta sig med en så kallad ”trappa” av straffåtgärder. På översta trappsteget finns en ”skriftlig varning”. Den som missat eller glömt bort en uppgift blir varnad för att ha ”misskött sitt arbetssökande”.

Nästa gång en miss görs dras ersättningen in. Först en dag och sedan utökas straffet till flera dagar. Efter femte missen dras hela ersättningen in. Utan återvändo – om du inte lyckas hitta ett jobb och arbeta tillräckligt många timmar för att komma in i systemet igen.

Aktivitetsrapportering är i grunden en förnedrande kontrollapparat. Den formades utifrån en ideologi som misstänkliggör och misstror arbetare. Genom hårda regler ska arbetarklassen tuktas. Vi ska vara livrädda för att bli av med jobbet.

Åtstramningarna - som i praktiken går ut på att sätta dit människor som glömmer, inte orkar eller kan fylla i sina papper - är missriktade.

Eller som Olle Åkerlund, chef för IF Metalls a-kassa uttrycker det:

”Skurkarna ser till att fylla i sina blanketter rätt. De som drabbas är de som har läs- och skrivsvårigheter eller som har svenska som andraspråk. Aktivitetsrapporterna är bara skit. Långtidsarbetslösa behöver inte det här, de behöver stöd och hjälp”, har han sagt till Dagens Arbete.

Tidigare i år kunde samma tidning visa hur både M- och S-ledda regeringar stramat åt reglerna för arbetslösa samtidigt som fuskande företag kommit undan. Just för att politikerna, oavsett färg, koncentrerat sig på individen som förlorat jobbet och mindre på hur systemet är uppbyggt. Mer på att straffa, än att faktiskt hjälpa och stötta.

Inte heller finns det några vetenskapliga belägg för att hårdare regler och storebrorsfasoner minskar arbetslösheten.

Den politiker som vill komma till rätta med fusk borde skyndsamt göra något åt företagen som utnyttjar systemet. Varje år betalas det ut 20 miljarder skattekronor till företag som tar emot personer med olika bidragsanställningar. Det är ungefär lika mycket som statens årliga kostnad för polisen.

Men kontrollen av företagen är inte i närheten lika rigorös som av de arbetslösa. I själva verket är den skrämmande slapp, och full av kryphål. Trots att vi vet - vilket flera utredningar visat - att stora summor hamnar rakt ned i fickorna hos den organiserade brottsligheten.

Som Johanna Skinnari, kriminolog på Brottsförebyggande rådet, säger till Dagens Arbete:

– De grövsta brottslingarna åker inte fast i systemen vi har i dag. Det är snarare personer som inte förstår eller förmår att göra rätt med alla intyg och blanketter. De har ingen ambition att vara kriminella, en livskris eller sjukskrivning kan ligga bakom.

Miljöpartiet och Socialdemokraterna har ett år på sig innan nästa val att visa de ideologiska skillnaderna mellan en rödgrön regering och en Alliansregering. Just nu är den skillnaden obefintlig för den som saknar ett lönearbete.