I det där lagret kände jag hur livet rann ur händerna på mig medan händerna scannade diabilder. Det enda som var kul var att tjuvkika på det som fastnat på filmrullarna folk lämnade in. En gång framkallade jag fotografier från ett nakenbröllop.

Detta lilla glädjeämne – och hemtjänstens motsvarighet, det vill säga tanterna och gubbarna – till trots: arbetslivet kändes oändligt och jag förstod inte hur jag skulle stå ut. 

Men åren gick, hyran skulle betalas och på något sätt vande man sig. Sedan studerade jag och fick ett yrkesliv utan förslitningsskador och minutscheman, en ynnest som inte räcker till alla. Och visst ska man vara tacksam att man har ett jobb, att lönen dyker upp på kontot varje månad.

Dagens unga, däremot, utstrålar knappast en grandios tacksamhet gentemot arbetsgivarna. De beskrivs snarare som bortskämda och lata, åtminstone av äldre generationer.

Analysföretaget Kairos Future har studerat den så kallade Generation Z, som nu gör sitt inträde på arbetsmarknaden. Unga värderar tid högre än pengar – de vill inte jobba ihjäl sig. 

Och det provocerar skiten ur de äldre generationerna, de som lärt sig att man inte ska klaga, de som upplevt hur det är att söka men inte få ett jobb, och de som – ve och fasa – tycker att jobbet är meningen med livet. 

Men kanske är det Gen Z som fattat grejen och alla andra som gör fel? 

Sedan 40-timmarsveckan infördes på 1970-talet har produktiviteten fördubblats. Men vinsterna har knappast tillfallit arbetstagarna, vare sig i pengar eller tid. Arbetstidsnormen är intakt och svenskar jobbar mer än sina nordiska grannar. Klyftorna mellan golvet och chefskontoret gapar stort: näringslivets toppar tjänar 65 arbetarlöner.

Samtidigt väntar en alarmerande personalbrist i samhällsbärande yrken – lärare, undersköterskor, lokförare – och generation Z svarar, på sitt oansvariga sätt, med att vara liten till antalet. Jag behöver väl knappt skriva att de har möjlighet att ställa krav. 

Men möjligtvis handlar deras inställning inte om lathet eller curlingföräldrar, utan snarare om att de mår ganska dåligt. Sedan mitten av 80-talet har antalet unga med psykisk ohälsa fördubblats. I grunden kretsar det här förstås kring frågan de flesta har ställt sig men få har lyckats besvara: Vad handlar livet om egentligen? Men också om den här stackars planetens framtid.

Medan äldre generationer springer allt fortare i sina ekorrhjul – äta jobba sova dö – kan det här vara ett tecken på något annat, något värt att fånga upp. Hos generation Y och X och baby boomers och allt vad de heter tycks det råda någon sorts “passa på”-inställning, som dessvärre inte handlar om att rädda planeten medan vi kan, utan snarare om att hinna resa, köpa och göra så mycket som möjligt innan jorden går under. Egentligen borde vi tvärtom sakta ned. 

I politiska diskussioner, oavsett om de handlar om klimat eller om arbetsmarknad, fokuserar vi gärna på pengar: vad saker kostar, hur mycket man tjänar, vad vinsten blir. Vi vet alltings kostnad men ingentings värde. Vi pratar sällan om tid och aldrig om tempo. Hur kan vi missa en så central aspekt av klimatomställningen, av livet? 

Teknikoptimister vill gärna se en värld där alla bekvämligheter kvarstår medan dess problem förintas. Ingen jobbig omställning, bara en annan typ av bil. Men det blir allt tydligare att visionen är naiv, att det inte finns någon genväg. Vi måste leva långsammare, sluta med överflöden, förändra våra beteenden och alltså våra system. 

Och på tal om teknikoptimism vill jag infoga en tweet:

“Humans doing the hard jobs on minimum wage while the robots write poetry and paint is not the future I wanted.” 

Generation Z verkar hålla med. 

Med kortare arbetstid skulle vi inte bara kunna må bättre, särskilt de som har samhällsbärande, slitsamma jobb och arbetstider skrivna i sten, utan också hitta andra värden än status och konsumtion. Resorna, rentav hela livet, kan bli långsammare. Och det behövs: vi måste sänka tempot, låta planeten vila och människorna med den. Låta energin ägnas åt att rädda livet på jorden i stället för att förgöra det.

Men kampen är minst sagt loj. Den växande medelklassen och dess förflyttning mot distansarbete och flextid är en trolig förklaring till de uteblivna protesterna mot 40-timmarsveckan, men är det inte dags att vi utmanar den normen nu, både för samhällsbärarnas och klimatets skull? 

Jag tänkte avsluta den här texten med att arbetstidens framtid hänger på om Gen Z orkar kravla sig upp ur soffan och demonstrera. Men jag undrar om det inte är bättre att de bara ligger kvar.