BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
86 procent av befolkningen vill se en rejäl tandvårdsreform, där tänderna får samma typ av skydd som resten av kroppen. En färsk undersökning som Sifo genomfört på uppdrag av folkrörelsen Skiftet visar på en förkrossande majoritet, där det “svagaste” stödet återfinns hos KD:s väljare (72 procent) och det starkaste hos MP (98 procent). Det råder närmast konsensus över block- och partigränserna, och endast fyra procent av de tillfrågade anser att det vore en dålig reform.
Skiftet lägger även fram ett konkret förslag som i stora drag innebär att en undersökning skulle kosta 120 kronor, samt att högkostnadsskyddet skulle ge full statlig subventionering för tandvård över 1 000-1 500 kronor, det vill säga samma typ av fördelning mellan egenavgifter och subventioner som råder för övrig vård.
Det finns goda argument för det förslag Skiftet arbetat fram. Ett av de viktigaste sätten att upprätthålla sin tandhälsa är att gå på regelbundna kontroller – då ökar möjligheten att tidigt upptäcka och förebygga problem. Patienter som endast söker vård vid mer akuta tillstånd behöver mer omfattande och kostsamma behandlingar. Skulle en undersökning kosta som ett besök hos vårdcentralen hade antagligen de flesta gått på regelbundna kontroller.
Även förutsägbarhet i kostnader har positiva effekter för dem som abonnerar på tandvård. Förutom att det ökar möjligheten att hålla tänderna friska, samt att arbeta förebyggande och hälsoinriktat, innebär det även att kostnaderna redan i förväg är kända för patienten. Den ekonomiska tryggheten utgör en viktig faktor för att kunna behålla och förbättra munhälsan. I det ersättningssystem som Skiftet föreslår, har egenavgiften inte längre någon avskräckande effekt för att söka nödvändig vård.
Ett tredje argument för Skiftets förslag är det om en jämlik tandhälsa. Generellt har svenskar en god tandhälsa och i stort är utvecklingen positiv. Men delar av befolkningen avstår ändå från att söka tandvård av ekonomiska skäl. Allra värst drabbas de med låga inkomster och de som står utanför arbetsmarknaden. Vittnesmålen om hur människor går obehandlade med värk och svårigheter att äta fast föda är fruktansvärt sorgliga.
Nina, sjukpensionär, berättar för Skiftet: “På grund av sjukdom och mediciner har jag endast en tuggtand på vardera sida kvar. Av de tänder som jag har kvar fram saknas stora bitar. Detta har gjort att jag slutat vara social för det är jobbigt psykiskt. Har fått kostnadsförslag på 140 000 kronor och då ingår endast att laga det som lagas kan, inga fler tänder. Eftersom jag har så låg sjukpension, 7 909 kronor, har jag ej råd att fortsätta gå till tandläkaren. /.../ Tack för ni kämpar för att få en förändring.“
Socioekonomiska faktorer spelar även in för tandhälsan i stort och för när vi söker vård – för akuta tillstånd eller för undersökningar i förebyggande syfte.
Inom det nuvarande tandvårdssystemet finns ett ekonomiskt skydd mot höga tandvårdskostnader och det fungerar väl på så sätt att endast ett fåtal behöver de högsta subventionerna. Däremot är systemet inte utformat för att kunna erbjuda billig tandvård till de mest utsatta.
Så som systemet är konstruerat är det även möjligt att ställa om från den ena skyddsprincipen till den andra genom statlig styrning. Och här ryms ytterligare ett argument för Skiftets förslag. Björn Axtelius, professor i samhällsodontologi och Bengt Franzon, tandläkare och forskare på Malmö högskola, anser att det vore en ytterst dålig idé att lägga över kostnaderna på kommuner och landsting, då detta riskerar att urholka landstingets resurser och även hotar att drabba kvaliteten på tandvården (“tandvård förlorar alltid mot cancervård”). Men det statliga tandvårdsstödet är konstruerat för att kunna förändras och det är i praktiken fullt möjligt att åstadkomma ett stöd som ger samma egenavgifter som inom landstinget.
Det råder som sagt en förkrossande majoritet för långtgående reformer av tandvården och dessa är fullt möjliga att genomföra inom ramen för hur det nuvarande tandvårdsstödet fungerar. Det är ytterst beklagligt att så få av de politiska partierna tagit fasta på vilket brett stöd som finns hos väljarna. Djärvast hittills är Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Övriga partier borde gnissla tänder och skämmas. Väljarna förtjänar bättre än så här och därtill finns goda argument för att driva frågan.
