Jag anser inte det vara en överdrift att påstå att våra samhällen idag, och då talar jag om de sämsta sidorna i dem, på djupet har snedvridits av olika mer eller mindre snäva och inskränkta ekonomers idéer om hur samhället bör utformas.

Det finanspolitiska ramverket, tillkommet på 90-talet, är idag det främsta hindret för de massiva investeringar i välfärd och grön omställning som är av nöden. Och det är ändå bara den svenska varianten av det åtstramningstänkande som i hög grad utgått från liberala tyska ekonomer (den så kallade Ordoliberalismen). De ekonomer som förordat detta tänkande bör hållas skyldiga till uteblivna sociala reformer, hög arbetslöshet och en otillräcklig klimatpolitik.

Hela den marknadsanpassning av offentlig sektor som ibland går under namnet New public management har inspirerats av diverse marknadsliberala idéer. Den tilltagande misstron mot människor som på grund av sjukdom inte kan arbeta baserar sig ytterst på idén att om människor skäms bort – ja, då bejakar de sin lättja och lever på bidrag istället för att arbeta.

Den skolmarknad som sedan länge fördjupar klassamhället – med skolpeng och skolval – är direkt hämtad från en av Chicagoskolans nyliberala profeter.

Den totala avreglering av arbetskraftsinvandringen som Alliansen genomförde 2008 – och som gjort Sverige unikt dumt – bör ses som ett utflöde av den allmänna ekonomiska visdomen om att regleringar enbart snedvrider marknader, inklusive arbetsmarknaden. Den avregleringen har gett Sverige ett skuggsamhälle, där massor av människor exploateras hänsynslöst av skrupelfria företagare. Och så vidare.

Den förra året bortgångne socialdemokratiske ekonomen, Villy Bergström, konstaterade en gång att nationalekonomer inte är något annat än doktorer i liberalism, ty deras utgångspunkt är en idealiserad idé om en rationell individ som kallas Den ekonomiska människan. Den ekonomiska människan, Homo Economicus, är faktiskt den mäktigaste bild av människan som någonsin skapats. Den styr regeringar, tjänstemän, företagsledare, ekonomijournalister. Per Molander karaktäriserar i boken ”Condorcets misstag” denna människa som i princip ”autistisk” eller direkt ”patologisk”. Han refererar forskning som tyder på att rika människor, i synnerhet om de fostrats i nationalekonomiskt tänkande, är mer egoistiska och giriga än andra.

Ska vänstern och arbetarrörelsen alltså skippa allt vad nationalekonomi heter? Nej, naturligtvis inte. För det första finns det en marxistisk ekonomisk teori som fortfarande är den enda tankeströmning som förmår ge de riktigt långa perspektiven på kapitalismens utveckling. Och för det andra existerar det en lång rad ekonomer, från Keynes till Piketty, som anlagt en social och progressiv helhetssyn på samhället och människorna.

Varje år bävar jag när Nobelpriset i ekonomi (som inte är något riktigt Nobelpris) ska delas ut. Man fruktar alltid det värsta, även om det då och då händer att priset går till ekonomer som har ett bredare perspektiv än det vanliga. Några exempel är Ronald Coase, som insåg att företag är ett slags planekonomiska organisationer, och Douglass North, som fattade att ekonomisk utveckling kräver starka samhälleliga institutioner.

När nationalekonomer är verkligt intressanta, ja då liknar de snarare sociologer. Den indiske ekonomen Amartya Sen, som lika mycket är filosof, eller Elinor Ostrom, som lika mycket var just en forskare på fältet, är två exempel på det.

Och i år fick jag den underbara känslan av att priset går till just den typen av ekonomisk forskning – den som vetter lika mycket åt sociologi och socialantropologi. Esther Duflo och hennes kollegor har inte bara suttit på sina kammare och studerat teoretiska modeller för hur fattigdom kan bekämpas. Hon har varit ute på fältet i framför allt Indien, bland fattiga människor i eftersatta områden. En ekonomisk forskare med kontakt med yttervärlden! Jämför det med skrivbordsentusiasmen hos de ekonomer som i svensk debatt nu så högljutt jublar åt avskaffandet av värnskatten – i teorin ska det någon gång i en avlägsen framtid gynna oss alla men hur ökad ojämlikhet stör sönder samhällen har de noll koll på.  

Ekonomer är allra bäst när de är så litet av traditionella ekonomer som det bara är möjligt. Att just ekonomer har en så framträdande roll i samhällsdebatten beror inte på att de har extra mycket att säga om samhället, utan på att detta ojämlika samhälle legitimeras av deras teorier och antaganden.

Vi får glädja oss åt årets Nobelpris i ekonomi. Men nästa gång bör vi kräva att priset går en ekonom som bekämpar inte fattigdom, utan rikedom. Det är ju de rika som är den stora problemgruppen i alla samhällen.