BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Min pappa är en stor inspirationskälla i mitt liv, och han har på många sätt bidragit till mitt politiska engagemang och framför allt intresset för utbildningsfrågor. Varför? Jo, för att han, och alla andra som föddes under 40- och 50-talen i Sverige, har levt ett liv som speglar utvecklingen av den svenska välfärdsmodellen. Pappa föddes i en bruksort i Dalarna, i ett helt annat Sverige än i dag. När han föddes hade nioårig enhetsskola precis införts, och kort därefter kom tre veckors semester att lagstadgas. I den tidens Sverige fanns det inte tid för helgvila, att hitta sig själv eller att läsa en strökurs på en högskola för skojs skull. För arbetarna och deras familjer handlade det om att sätta mat på bordet. 

I mitt liv har högre studier alltid varit en självklarhet. Så var det inte för killarna och tjejerna i Dalarnas bruksorter. I alla fall inte för min pappa och hans bröder. Tre grabbar uppväxta med en kroppsarbetande far och en sjuk samt sedermera avliden mor. För dem var högre studier i bästa fall en dimmig dröm långt fram i livet. Min första farbror slutade skolan före årskurs nio för att ge sig in i ett långt och tungt arbetsliv, och min andra farbror blev den första i familjen att läsa hela nio år i grundskola. För min pappa såg vägen ut att bli densamma. Men efter grundskolan valde han att läsa vidare till elektriker i Falun. 

Under den här tiden byggdes utbildningssystem och välfärdssystem ut i Sverige. Föregångaren till dagens CSN infördes 1965, och de högre utbildningarna spreds över landet. Studier skulle nu bli tillgängligt för alla, eller åtminstone fler, oavsett vilken ekonomi de hade eller var i landet de bodde. Det var en medveten strategi ifrån en socialdemokratisk regering som visste värdet av bildning och att möjliggöra klassresor även för arbetarklassens barn. 

Pappa testade högre studier. I Katrineholm tänkte han bli elingenjör. Men det passade honom aldrig. Och där kunde hans väg mot en annan framtid ha slutat. För ärligt talat vad hade en arbetargrabb vid böckerna att göra?  

Men tack vare studiemedelssystemet kunde han testa lyckan igen, denna gång vid socialhögskolan i Örebro. Där träffade han sin blivande fru, bildade familj och framför allt så blev han den första i familjen att ta en akademisk examen. 

Varför berättar jag detta? Jo, för att vi återigen står i en tid där utbildning är nyckeln till att ge fler ett bättre liv. 

Fast alla har inte tillgång till utbildning. Klasskillnaderna när det gäller gymnasiebetyg är stora och för den som har möjlighet att läsa vidare är det inte säkert att det finns en bostad. I alla fall inte för dem vars föräldrar inte kan köpa en åt dem.

Utbildning ska vara det som överbryggar klassklyftor, inte befäster dem, därför behöver vi nu en stor satsning över hela landet. Det ska vara jämlika förutsättningar i grund- och gymnasieskolan. Och det behövs en ökad tillgänglighet till utbildningsplatser, fler bostäder samt ett höjt studiemedel. 

Bara så kan vi bygga ett Sverige där alla känner att de kan lyckas, på riktigt.