I linje med uppluckringen av arbetstagarnas trygghet har fackens organisationsgrad minskat. Allt färre vet om sina rättigheter, än mindre har några. Se där är en ögonblicksbild av dagens arbetsmarknad.

Så hyllas ska de som hyllas ska. I onsdags var det skyddsombudens dag i Sverige. Dagen är till för att uppmärksamma landets alla, nästan 60 000 skyddsombud och deras arbete ute på arbetsplatserna. En dag att ägna en extra tanke åt de som självmant väljer att ta ansvar för både andras och sin egen arbetsmiljö. LO firar givetvis, liksom övriga fackliga organisationer.

En del tidningsledare tillägnas dagen – i vänsterstämplade tidningar. De borgerliga ledarskribenterna vet antingen inte om den alls eller är upptagna med annat. Som exempel är det ju världspastadagen samma dag, vilket Marcus Bohlin, politisk redaktör på liberala Sundsvalls Tidning, noga påpekar i sociala medier.

På Moderaternas hemsida ger ordet ”skyddsombud” föga imponerande noll träffar.

Men skit i dem.

För skyddsombuden är hjältar. Och de jobbar i motvind.

Det är ingen lätt uppgift att vara skyddsombud idag. Uppdraget är inte bara är svårt, det är också ofta förenat med hot, trakasserier, diskriminering och i vissa fall omedelbar fara. Det kunde LO slå fast förra året i en nedslående rapport. En tredjedel av alla skyddsombud har hindrats att utföra sina uppdrag. Värst är det i transportbranschen och i hotell- och restaurangbranschen där skrämmande 46 respektive 40 procent av skyddsombuden uppger att de av sina arbetsgivare motarbetats och hindrats i sina uppdrag.

Det kan handla om att skyddsombuden inte får vara med vid planering av förändringar, inte kallas till möten om verksamheten eller inte bereds möjlighet att delta vid anmälan av tillbud och arbetsskador. Det är också ofta förekommande att skyddsombuden nekas att gå utbildning för uppdragen.

Utöver detta drabbas arbetstagare som tagit på sig att vara skyddsombud ofta av avstannad löneutveckling, omplaceringar och sämre scheman som en konsekvens av det jobb de gör i enlighet med sitt uppdrag. Sex procent av skyddsombuden har också utsatts för hot eller våld och främst är det deras arbetsgivare som utsatt dem för detta.

Arbetsmiljöverket har gång på gång slagit larm om att arbetsmiljön blir sämre och sämre i flera branscher, både när det gäller fysisk och psykosocial miljö. Och samtidigt, som i en parallell värld, går Svenskt Näringsliv ut med en rapport där man slår fast att arbetsgivare i Sverige ”sätter arbetsmiljön högt upp på agendan”. Arbetsmiljöarbete är nämligen en viktig ”faktor för att stärka konkurrenskraften”, menar man. Men det finns hinder på arbetsgivarnas tunga och ack så strävsamma väg mot en ännu bättre arbetsmiljö. I rapporten finns följaktligen förslag om att sära på facken och skyddsombuden samt att ta bort de regionala skyddsombuden och ersätta dem med arbetsmiljökonsulenter.

Tanken på att ett skyddsombud ska kunna utses av arbetsgivaren är helt befängd. Skyddsombud är inte arbetsgivarens bästisar. Deras uppgift är att säkerställa att lagen följs – inte att springa ärenden eller se mellan fingrarna. En arbetstagare är alltid i beroendeställning till en arbetsgivare. Av den anledningen är det en usel idé att arbetsgivaren ska vara den som väljer vem som ska kontrollera om arbetsmiljölagen följs eller inte. Dessutom är det, trots att det är 2017 i Sverige, uppenbart förenat med både konsekvenser och fara att vara skyddsombud.

Och arbetsmiljökonsulenter? Typ: ”Hejsan, min herre, jag skulle vilja råda dig, ödmjukast, att om du vill och om det passar din budget såklart, att ändra på de här sakerna så att ingen far illa här, eller kanske dör.”

Skyddsombuden behöver vara en del i och backas upp av facken, tveklöst. Och Svenskt Näringsliv och arbetsgivarna ska hålla sig borta från dem. Att det finns problem på arbetsmarknaden beror på dåliga arbetsgivare och hade skyddsombuden inte funnits hade det sett ännu värre ut.