Det där är känslan just nu, hos mig och hos otaliga andra svenska väljare och inte bara på den vänstra halvan av politiken: Den totala och ödesdigra fixeringen vid invandring och migration. Den kommer både från de politiska partierna och medierna och både från rasistmobben på sociala medier och från deras antirasistiska motståndare – det är ibland som om inga andra frågor existerar i den politiska debatten.
Också jag får panik.

Vinnare på detta är Sverigedemokraterna och inga andra. Det är knappast någon slump att det var ett bra tag sedan man hörde ledande Sverigedemokrater klaga på mediebevakningen – de är uppenbarligen nöjda med den.

I en opinionsmätning häromdagen fick SD 20 procent, Moderaterna 22 och Socialdemokraterna 24. Socialdemokraterna krisar och en kollaps av europeiskt snitt siktas vid horisonten, för även om S naturligtvis inte utplånas så kommer ett valresultat på säg 25 procent att unisont betraktas som en historisk kollaps. Och det med all rätt.

Det har gått långt när man möter totalt uppgivna unga SSU:are och än mer missmodiga S-veteraner, inte minst inom fackförenings­rörelsen, som känner att de helt enkelt inte har något att slåss för i denna valrörelse.

Vad är meningen? Ska S-valarbetare knacka dörr och prata migration och svenska värderingar? Det är ju närapå så som den ser ut, den strategi som partisekreteraren Rådström Baastad och valledaren Zanchi slagit fast på Sveavägen i Stockholm. Jag blev så deprimerad av att tänka på det att jag häromdagen föreslog att de där två valförluststrategerna frivilligt borde avgå.

Missförstå mig nu inte. Jag är för mycket av den åtstramade migrationspolitiken. Men för det första: socialdemokratin har under denna vår och försommar helt enkelt gått för långt på den vägen och talat om den i termer och tonfall som ligger alldeles för nära Sverigedemokraterna. Och för det andra och viktigaste: partiet saknar en offensiv välfärdsstrategi där väljarna känner att socialdemokratin vill något annat med detta samhälle än borgerligheten. Det är ju till exempel uppenbart att S-ledningen inte vill göra frågan om vinster i välfärden till någon central valfråga.

Civilminister Ardalan Shekarabi skickas av och till fram för att skälla på vinstjakten, men Stefan Löfven gör det inte. Där är han tyst. Sådana signaler skulle i hans värld störa eventuella blocköverskridande konstellationer efter valet. Partiets ledning har, öppet eller i förtäckta ordalag, skickat ut för många inviter över blockgränsen – särskilt till Centerpartiet. Och det tar modet ur deras egna anhängare.  

Naturligtvis krisar också borgerligheten. Alliansen är splittrad. De borgerliga partierna är bara en negation: De vill ha bort Löfven. Det är allt. Och det är andefattigt. Allianspolitiken håller inte ens ihop. De ger väldiga löften om mer resurser till välfärd, försvar och polis samtidigt som de vill sänka skatterna drastiskt. Det är inte klokt att de kommer undan med det.

Hur kan dödläget brytas? Jag tror att man måste göra klart för sig att det inte beror på SD:s attraktionskraft att migration och invandring så totalt dominerar den politiska debatten. SD är bara ett symtom på problemet. Och problemet, det är: Socialdemokratin saknar ett riktigt offensivt program för välfärd och ökad jämlikhet.

Socialdemokratin har därför inget annat val än följande:

1. Ge fan i alla inviter över blockgränsen. Det tar bara modet ur de egna sympatisörerna. Aktivera vänster-högerskalan!

2. Berätta med retorisk kraft för svenska folket att en borgerlig valseger innebär ett jättekliv mot ett permanent ojämlikt samhälle där de bättre ställda servas av en växande, lågavlönad tjänarklass.  
3. Lägg minst ett par ganska radikala fördelningspolitiska reformförslag som finansieras med höjda skatter för de översta skikten.

Ja, jag har panik.
Det värsta är att jag fruktar att S-ledningen inte har det.