Sedan dess har brandattentaten stannat upp. Inte för att hatet mot ”den andre” sinat – det ser vi tydligt på den våg av attacker mot flyktingboenden som sköljt över Sverige. Men migranterna har organiserat sig och bosatt sig i större antal tillsammans. Tillsammans är man säkrare.

Nu har Malmö stad rivit upp den säkerheten genom att vräka lägret på Sorgenfri. Ingen tycker att lägret är en optimal lösning, varken de boende, människorättsorganisationer eller de aktivister och partier som engagerat sig i frågan. Skiljelinjen ligger i huruvida man inser att människorna kommer finnas kvar och fortfarande behöva någonstans att bo. Minoritetsstyret i Malmö verkar inte inse det, och det är därför man nu får kritik från tunga instanser, bland annat FN:s rapportör i minoritetsfrågor.

Kommunalrådet Nils Karlsson (MP) har i en intervju öppnat för att anvisa de hemlösa Malmöborna till en annan plats, men faktum är att hans parti för inte länge sedan röstade ner ett sådant förslag i sociala resursnämnden. Tomma ord, alltså.

Detta ska ses i ett större sammanhang, med politiker som hänvisar till tjänstemän, tjänstemän som hänvisar till lagstiftning som inte kan överklagas och polisen som tillämpar undantagstillstånd genom lagen om ”särskild händelse”. Det tecknar en dyster bild av hur effektivt lagen kan användas utan hänsyn till mänskliga rättigheter och humanism.

Liberala och konservativa ledarsidor har tagit till kraftuttryck och velat göra situationen på Sorgenfri till en fråga om äganderätten – en stackars miljardär äger ju faktiskt den där ödetomten. Det är en dimridå, för ingen vill som sagt stanna på den stackars miljardärens tomt om den styrande politiska minoriteten i Malmö kunde hosta upp ett alternativ.

Men låt oss ändå lyfta perspektivet och granska denna liberalkonservativa idé om äganderättens särställning. Att kasta ut utsatta människor i ännu värre hemlöshet innebär nämligen oundvikligen att man prioriterar en människas rätt att äga en ödetomt och låta den förfalla, mitt i en stad med bostadsbrist, framför andra människors rätt till bostad.

Är högerns debattörer beredda att utvidga den logiken, exempelvis till mat och vatten? Det kan låta absurt, och det är det, men i delar av världen är det verklighet när företag köper upp vattentäkter och biologiska patent och därigenom kontrollerar vilka som har möjlighet att äta och dricka.

Det handlar i grund och botten om ett cyniskt samhällssystem som alltid försvarar den starkes rätt. Ett system där utsatta människors rättigheter är sekundära. Ett system som kan samla närmast obegränsade resurser för att vräka hemlösa från en ödetomt eller jaga människor som hjälper flyktingar, men som hävdar resursbrist när det handlar om att skydda asylboenden mot högerextrema brandattentat. Är det konstigt att vi är många som arbetar för att förändra det systemet i grunden?