Men det handlar inte bara om Per. Han är nämligen inte ensam. Endast omkring var femte person över 65 år får en rehabiliteringsplan.

Bara den som åter kan bli lönsam och samhällsnyttig är värd att satsas på.

Smaka på den meningen.

Den grundläggande värderingen att liv har ett egenvärde upphävs av en ekonomism som tagit över tankar och politik.

Men även ekonomismen har fel.

För är det verkligen dyrare att satsa på äldre?

Enligt professor Gösta Bucht tjänar samhället alltid på att ge äldre rehabilitering så att de kan förbli självständiga. För att bo på ett äldreboende kostar minst en halv miljon kronor per år. Och den som kan klara sig själv återkommer inte lika ofta till vården.

Per Olsson ansågs både vara för gammal för rehabilitering och för att få bo hemma med en personlig assistent. Han blev sittande och drog sig själv i skägget. Tills hans fru Pia använde besparingarna till att anställa en personlig assistent. Då fick Per tillbaka livsgnistan.

Nu har han smittats av corona. En läkare berättade att det inte kommer att bli aktuellt med sjukhusvård. Om det skulle behövas så har de syrgas på boendet. Pia tycker att det är väldigt konstigt.

Ja, konstigt är det att vissa får vård och andra inte.

Är den svenska coronastrategin ett misslyckande? Statsministern hävdar i Svt:s ”Agenda” (14/6) att det är för tidigt att svara på frågan. Vi kan inte veta hur våra dödstal förhåller sig till omvärldens förrän vi har alla siffror på bordet.

Det är rimligt. Om strategin med eget ansvar framför nedstängning var rätt eller fel vet vi inte än.

Däremot kan vi redan idag veta att de äldre är svikna. Dödstalen må vara svåra att jämföra mellan länder. Men det finns en bild som pekar i en tydlig riktning: Sverige sticker ut med höga dödstal per capita. Och en förkrossande majoritet av de döda är över 80 år.

Hur många av dem som avlidit på äldreboenden som hade kunnat räddas om de fått sjukhusvård, vet vi inte heller än. Däremot vet vi att av gamla som lagts in på sjukhus så har 70 procent tillfrisknat tack vare basal sjukvård. Dropp, syrgas och antibiotika. Smittade som blivit kvar på äldreboenden har däremot ofta avlidit.

De senaste veckorna har vi sett en rad reportage om anhöriga som fått strida för att deras föräldrar ska få livsräddande vård. Vissa får – andra får inte. Det är naturligtvis ett svek eftersom vården uppges ha fortsatt kapacitet.

Men sveket mot de äldre i Sverige handlar om långt mycket mer än coronastrategi.

Det handlar också om en utveckling som går tillbaka till Äldrereformen från 1992, som ledde till att kommunerna fick det medicinska ansvaret för de äldre.

Sveket handlar om en underbemannad och privatiserad äldrevård där personalen inte har värdiga villkor. Och det handlar om en äldrevård där begreppet ”skälig levnadsnivå” har blivit ett tak för kommunernas ambitionsnivå. Vilket sänkt sänkt kvaliteten.

Låt oss bredda diskussionen om sveket mot de äldre. Allt är inte corona. Låt den även handla om vilket samhälle vi vill ha. Det är dumsnålt att inte försöka rädda liv. Ge alla rätt till goda levnadsvillkor, ända in i livets slutskede. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.